Arthur Schopenhauer

Från Wikiquote
Hoppa till: navigering, sök

Arthur Schopenhauer, född 22 februari 1788 i Danzig (nuvarande Gdańsk), död 21 september 1860 i Frankfurt am Main, var en tysk filosof.


Aforismer i levnadsvishet[redigera]

Stockholm : Björck & Börjesson, 1944. 2. uppl.

Svenska 233 s. Övers. C.V.E. Carly

Serie: Berömda filosofer, 99-1312934-6 ; 25


  • För ens lycka i livet är alltså vad man besitter i sig själv det väsentligaste.
    • s. 16


  • Skulle för dyskolikern nio av tio företag lyckas, så gläder han sig icke över dessa men förargar sig över det enda misslyckade, och omvänt förstår evkolikern att trösta och muntra upp sig genom det enda lyckade.
    • s. 23


  • … ty den som ser allt i svart, alltid fruktar det värsta och i enlighet därmed träffar sina åtgärder, kommer ej så ofta att missräkna sig som den, vilken alltjämt ser ljust på tillvaron.
    • s. 23


  • Nomadlivet, som motsvarar civilisationens lägsta grad, visar sig åter på dess högsta i det nu så allmänna turistlivet. Det första skapades av nöden, det andra av ledsnaden.
    • s. 25


  • I det hela taget skall man finna, att envar är i samma mån sällskaplig som han är andligen fattig och överhuvud simpel. Ty här i världen har man ej stort mer att välja på än mellan ensamhet och simpelhet.
    • s. 27


  • Liksom det land är lyckligast som behöver liten eller ingen import, så ock den människa som har nog i sin inre rikedom och till sitt underhåll behöver föga eller intet utifrån; ty det slagets anskaffning kostar mycket, gör en beroende, medför faror, vållar förargelse och är dock slutligen bara en dålig ersättning för den egna alstringen. Ty från andra, överhuvud utifrån, får man aldrig påräkna mycket.
    • s. 29


  • … ensamhet är henne välkommen, ostördhet det högsta goda, allt annat umbärligt och blott en börda. Endast om en sådan individ kan man säga, att hans tyngdpunkt ligger helt i honom själv. Därför är det begripligt, att de högst sällsynta människorna av detta slag ej visa det djupa och gränslösa intresset för vänner, familj och samhälle, som kännetecknar många av de andra, ty de kunna dock slutligen trösta sig över allt, blott de äga sig själva.
    • s. 38


  • Våra moraliska dygder komma huvudsakligen andra till godo, de intellektuella däremot närmast oss själva. Därför göra oss de förra allmänt omtyckta, de senare förhatliga.
    • s. 38


  • Därför se vi alla tiders största andar, sätta det allra högsta värdet på en fri och ostörd tillvaro.
    • s. 39


  • Människan är en nödens son, ej en fri intelligens.
    • s. 39


  • Slutligen gör också den stora intelligensen sin ägare främmande för de övriga människorna och deras strävan, ty ju mer han äger i sig själv, dess mindre kan han finna i dem. Hundratals av de ting som ge dem ett stort nöje äro för honom jolmiga och onjutbara.
    • s. 40


  • Ja, lyckoläran, eudemonologien, måste börja med den lärdomen, att dess egen benämning är en eufemism, och att man med ”att leva lyckligt” endast kan mena ”att leva mindre olyckligt”, d.v.s. ”drägligt”. Livet är egentligen ej till för att njutas, utan för att uthärdas och genomlevas.
    • s. 114


  • … överhuvud bära väl alla lysande, brusande fester och förlustelser alltid en tomhet, rentav en dissonans i sitt inre, detta redan bara därför, att de äro en alltför skriande motsats till vår tillvaros elände och ynkedom, och kontrasten skärper sanningen.
    • s. 119


  • Ty ju mindre viljan uppeggas, dess mindre lida vi, och vi veta att smärtan är det positiva, lyckan blott negativ.
    • s. 127


  • Liksom vår kropp är höljd i kläder, så är ock vår ande höljd i lögner. Vårt tal, vårt görande, hela vårt väsen är lögnaktigt, och först genom det höljet kan man stundom gissa sig till vårt verkliga sinnelag, alldeles som kroppens form genom kläderna.
    • s. 129


  • Än vidare: medan naturen skapat den största olikhet, moraliskt som intellektuellt, mellan människorna, så likställas de av sällskapslivet, som inte bryr sig om olikheterna, eller snarare: det sätter i deras ställe de konstgjorda olikheterna och graderna av stånd och rang, som mycket ofta äro rakt motsatta naturens ranglista.
    • s. 130


  • På grund av allt detta står vars och ens sällskaplighet ungefär i omvänt förhållande till hans intellektuella värde, och ”han är föga sällskaplig” betyder nära nog detsamma som ”han är en man med stora egenskaper.”
    • s. 135


  • … så när som på sällsporda undantag har man i världen endast att välja mellan ensamhet och gemenhet.
    • s. 138


  • Alla stora andars öde är ensamheten.
    • s. 139


  • Sömnen är ett stycke död, som vi låna anticipando, i förskott, och därmed uppehålla och förnya det under dagens lopp förbrukade livet.
    • s. 157


  • … gentemot dumskallar och narrar finns bara ett sätt att ådagalägga förstånd, och det är, att man ej talar med dem.
    • s. 162


  • Min högaktning såsom en bland hundra utvald vinner den människan, som under väntan och alltså utan sysselsättning inte genast börjar taktmässigt hamra och slå med det hon får i händerna, en käpp en kniv, en gaffel eller något annat; sannolikt tänker hon på något. På många människor ser man hur seendet helt och hållet vikarierar för tanken och hur de söka bli medvetna om sin tillvaro genom att slamra, försåvitt de inte ha till hands en cigarr, som ju också duger för det syftet. Av samma anledning äro de ständigt bara ögon och öron för allt som försiggår omkring dem.
    • s. 163


  • Ett storartat bevis på människornas erbarmliga subjektivism, som kommer allt att få betydelse endast i relation till dem och som vållar att de från varje tanke gå raka vägen till sig själva, ger oss astrologien som sätter de oändligt stora världskropparnas gång i relation till det ynkliga lilla jaget och rymdens kometer i förbindelse med kiv och strunt på jorden. Men det har ju brukats i alla tider och redan i de äldsta.
    • s. 165


  • Att många av ädlare art och högre begåvning så ofta och synnerligast i ungdomen röja påfallande brist på människokunskap och världsklokhet och därför lätt bli bedragna eller vilseledda, medan lägre naturer mycket raskare och bättre finna sig till rätta i världen, beror därpå, att man i brist på erfarenhet måste döma a priori och att överhuvud ingen erfarenhet är alldeles det man a priori tror. I detta sitt a priori få nämligen de vanliga människorna syn på sig själva, men det få ej de ädla och förträffliga, ty just som sådana äro de synnerligen olika de andra. När de därför beräkna andras tankar och handlingar efter sina egna, blir deras beräkning felaktig.
    • s. 166-167


  • Undantag finns, till och med synnerligen stora, och skillnaden i individualitet är enorm; men i det hela taget är – såsom ofta framhållits – världen ond; vildarna äta upp varandra, de hyfsade bedraga varandra, och det kallar man världens gång.
    • s. 170-171


  • Vilken gröngöling är ej den, som tror att man gör sig omtyckt bland människor genom att man visar sig äga snille och förstånd. Dessa egenskaper väcka tvärtom hos det ojämförligt större flertalet ett hat och agg, desto bittrare som de, vilka hysa dessa känslor sakna rättighet att beklaga sig överanledningen till dem, och förövrigt dölja dem för sig själva.
    • s. 176-177


  • Medan stånd och rikedom i samhället därför alltid kunna påräkna högaktning gäller ej detta om andlig överlägsenhet; i bästa fall ignoreras den, eller också betraktas den såsom ett slags oförskämdhet eller någonting som dess ägare på olovligt sätt åtkommit och som han nu understår sig att stoltsera med.
    • s. 177-178


  • Hövligheten är en tyst överenskommelse att ömsesidigt ignorera varandras moraliska och intellektuella ynkedom.
    • s. 179


  • Att visa vrede eller hat i ord eller uppsyn är gagnlöst, farligt, oklokt, lögligt och simpelt. Sålunda bör man aldrig visa vrede eller hat förutom i handling. Det senare kan man göra desto grundligare, ju mer man undvikit det förra. Endast de kallblodiga djuren äro giftiga.
    • s. 184


  • ”Varken älska eller hata” är hälften av all världsklokhet; ”ingenting säga och ingenting tro” är den andra hälften. Men helt säkert vänder man gärna ryggen åt en värld som gör denna och nästföljande regler nödvändiga.
    • s. 184


  • I denna värld, där ”tärningarna falla järnhårda”, bör man ha ett järnhårt sinnelag, bepansrat mot ödet och väpnat mot människorna.
    • s. 194


  • Mycket vore vunnet, om tidig undervisning kunde hos unga människor utrota den inbillningen, att mycken härlighet kan i världen vinnas.
    • s. 200


  • Varje någorlunda utmärkt människa, var och en som bara inte hör till mänsklighetens av naturen så ynkligt begåvade fem sjättedelar, kommer efter sitt fyrtionde år knappast att kunna hålla sig fri från ett visst drag av misantropi.
    • s. 202


  • Hos en ung människa är det ett dåligt tecken, både intellektuellt och moraliskt sett, om hon mycket tidigt förstår att finna sig till rätta med människornas ävlan och strävan, genast är däri hemmastadd och träder in däri alldeles som vore hon förberedd; det tyder på gemenhet. I det hänseendet antyder däremot ett förvånat, häpet, tafatt och bakvänt beteende en natur av ädlare art.
    • s. 203