Erik Gustaf Geijer
Från Wikiquote
Erik Gustaf Geijer, född 1783, död 1847, var en svensk författare, poet och historiker. Ledamot av Svenska Akademien.
[redigera] Skrifter
[redigera] Ur ”Iduna. Anmälan av en skrift.” (1811)
- ”Vart och ett folk lever ej blott i det närvarande, utan även i sina minnen: och det lever genom dem. Varje generation fortplantar sig ej blott fysiskt utan även moraliskt i en annan: den överlämnar sina seder, sina begrepp. Det är denna fortgående tradition, som i olika tider likväl alltid gör folket till ett, den utgör dess oavbrutna medvetande av sig själv som Nation; den utgör, för att så säga, dess personlighet. Så snart ett folk blir odlat blir denna tradition historia. De levande minnena fästas i skrift, och nationen beskådar tydligare sig själv i hävdernas spegel. […] Den ser sin dunkla början, där sagan står och väver dess ätteledning från gudasläkter; den hör från vitt avlägsen forntid ett språk talas, vars ljud det ännu igenkänner; den skådar sin barndoms oskuld, sin ungdoms vågstycken, sin manlighets bedrift; det ser det levande minnets träd utveckla sig, av vilket de sista grenar sticka fram i ljuset av den dag, som ännu är; den ser i de forna tider samma drag, samma blick, under olika öden samma anda, och säger åt sin bild med glatt medvetande: det är dock jag!"
[redigera] Dikter
-
Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav;
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! — så är hans ödes bud;
och i djupet bor, som uti himlen, Gud.- På nyårsdagen 1838.
