Umberto Eco

Från Wikiquote
Hoppa till: navigering, sök
  • Den postmodernistiska inställningen påminner om en man som älskar en mycket beläst dam och vet att han inte kan säga till henne: ”Jag älskar dig till vanvett”, därför att hon vet (och att hon vet att han vet) att sådana fraser har skrivits av redan låt oss säga Liala. Det finns dock en läsning på problemet. Han kan säga: ”Som Liala skulle säga så älskar jag dig till vanvett.” Hunnen dit, skulle han, efter att ha undvikit den falska oskulden och klart ha utsagt att man inte längre kan tala i all oskuld, ha sagt till kvinnan vad han ville säga: att han älskar henne, men han älskar henne i en tid då oskulden gått förlorad. Om kvinnan då ställer upp i spelet, har hon likafullt tagit emot en kärleksförklaring. Ingendera parten känner sig oskyldig, båda har accepterat utmaningen från det förflutna, från det redan utsagda som inte kan viftas bort, båda kommer att spela ironins spel medvetet och med nöje ... Men båda har än en gång lyckats tala om kärlek. (PS till Rosens namn (Sthlm 1985), sidan 69)
Wikipedia-logo-v2-sv.svg
Wikipedia har en artikel om:
Umberto Eco