Émile Faguet

Émile Faguet, född 17 december 1847, död 7 juni 1916, var en fransk litteraturforskare och kritiker.

Citat

Inkompetenskulten (1916)

• »Är det icke bättre att börja än sluta som konservativ?» — Visst icke! Man kan nämligen icke vara en mäktig samhällsbevarare och göra den samhällsbevarande makten gällande, om man icke börjat som anarkist.
  • S. 59

• En »republik», för att nu upptaga Aristoteles terminologi, är alltså en nation, som lyder lagar, och att den lyder lagar betyder, att den lyder lagar skrivna av förfäder. — Men då är det en aristokratisk stat, ty att lyda icke dem, som representera förfädernas traditioner, d. v. s. adeln, utan förfäderna själva, i det man lyder deras tankar, som de nedlagt i en 500 år gammal lagsamling, det är vida mer aristokratiskt än att lyda aristokraterna. Dessa representera till hälften traditionen, till hälften sin egen tid; en fyrahundraårig lag representerar tiden för fyra hundra år sedan och ingenting annat. Att lyda vad antikens sociologer förstå med lag, det är icke att lyda Scipio, som jag möter på Sacra via, det är att lyda hans stamfäders farfars far. Det är ultraaristokratiskt! — Alldeles! Lagen är aristokratisk, och endast dekretet och tillfälighetslagen äro demokratiska.
  • S. 66

• Först och främst var Aristoteles en ivrig anhängare av slaveriet. Detta skiljer honom icke från någon av antikens filosofer, Seneca till hälften undantagen. Men han är anhängare av slaveriet med en iver och en energi, som verkligen är honom egen. Hos honom är slaveriet icke endast en av det antika samhällets grundvalar, det är dess väsentliga, absolut oumbärliga grundval.
  • S. 105–106

• Om lärjungarna förakta sina lärare, de unga de gamla, kvinnorna sina män, främlingarna medborgarna, de dömda sina domare och sönerna sina fäder, så beror detta på att kompetens är ett begrepp, som icke längre existerar. Det beror på att eleverna sakna känsla för sina lärares vetenskapliga överlägsenhet, de unga känsla för, att de gamla äro dem överlägsna genom sin erfarenhet, kvinnorna känsla för männens överlägsenhet på det praktiska livets område, främlingarna känsla för medborgares överlägsenhet ur synpunkten av den nationella traditionen, de dömda känsla för sina domares moraliska överlägsenhet, sönerna känsla för att deras fäder äro dem överlägsna genom kunskap, erfarenhet, medborgardygd och moral.
  • S. 114

• Demokratin liksom uppfostrar barnen till förakt för deras fäder och mödrar. Det finns intet annat ord, huru oskyldiga och goda avsikterna än må vara. Tänk efter! Demokratin förnekar först och främst denna första kompetens: de dödas förmåga att föra och leda dem som leva. Det är en av dess väsentliga och fundamentala grundsatser, att en generation icke skall ha några band, som förena den med föregående generationer.
  • S. 117

• I urminnes tider, liksom än i dag hos vildarna, voro de gamla kungar. Gerontokratin är den äldsta styrelseformen, något som är ganska lätt att förstå, därför att under primitiva förhållanden är all kunskap erfarenhet, och därför att åldringarna då sitta inne med all den historiska, sociala och politiska kunskap, som finns i staten. De äro också föremål för stora hedersbetygelser, man lyssnar till dem med den största vördnad och uppmärksamhet, nästan med vidskeplighet.
  • S. 120

• »Ateismen är aristokratisk,» sade Robespierre med tanke på Rousseau. Ateismen är demokratisk, säga våra folkskollärare. Vad kan väl anledningen vara till denna meningsskiljaktighet? En anledning är, att fritänkeriet på 1700-talet var på modet bland herrarna och tron på Gud allmän hos folket. En annan anledning är, att våra dagars präster av ovan anförda skäl och på grund av minnet av de förföljelser, som deras kyrka varit utsatt för, då demokratin firade sina första triumfer, förblivit aristokrater eller blivit det i högre grad än någonsin förut. Alltså har ateismen blivit demokratisk för att tjäna som vapen mot deisterna, som i allmänhet äro aristokrater.
  Ateismen låter sig för övrigt, vad Robespierre än kan ha haft för åsikt om den, ganska väl förenas med det låga pöbelväldets allmänna åskådning. Icke vara bunden av något, icke känna någon inskränkning i sin suveräna makt, det är vad folket framför allt vill. Men Gud inskränker och binder.
  • S. 173

• Ett sunt folk är ett folk, där aristokratin är folkvänlig och folket aristokratiskt.
  • S. 193