Ingrid Sahlin

Citat av Ingrid Sahlin, professor emerita i socialt arbete, född 1950.

Hemlöshet

” Man hör ofta att man måste bygga fler bostäder, men om bostäder upplåts med bostadsrätt eller om de som är hemlösa inte godkänns som hyresgäster eller inte har råd med de bostäder som blir lediga, hjälper det inte. Det har dessutom visat sig att där det finns många lediga bostäder föredrar hyresvärdarna ofta att låta dem stå tomma framför att hyra ut till dem som är hemlösa.

Boendetrappor och olika former av andrahandsboende på särskilda villkor inom en sekundär bostadsmarknad leder sällan till förstahandskontrakt. I kommuner med sådana system är den absoluta hemlösheten förhållandevis större, eftersom ingångskraven ofta är höga och många vräks medan andra hyresvärdar passar på att höja sina trösklar.

Så vad skall vi göra? Vi måste se till att en rimlig del av bostäderna fördelas efter behov, och inte som idag efter ´meriter´eller betalningsförmåga. Bostaden skall vara en rättighet, som den nu blivit i Storbritannien. Allmännyttan måste komma alla invånare till del, som vill ha sådana bostäder – man borde inte som nu kunna spärra ut eller välja bort dem som lever på socialbidrag, har betalningsanmärkningar eller ´för många´ barn eller tidigare har vräkts. Vi måste ha en bostadsförmedling som fördelar allmännyttans och en andel av de privata hyreslägenheterna efter kötid, men med förtur för dem som är bostadslösa och har svårt för att skaffa sig bostad på annat sätt. De positiva resultaten av satsningen på Housing First i USA visar att även personer med missbruksproblem kan fungera som hyresgäster och mår bäst av att ha en fast bostad utan särskilda villkor. Stöd och behandling skall erbjudas oavsett boendeform och inte vara ett villkor för bostad.

Vräkningar borde bara kunna genomföras med ett rättsligt förfarande där hyresvärden måste kunna visa att det är omöjligt att ha kvar hyresgästen, som i sin tur alltid skall ha möjlighet att få behålla bostaden genom att visa prov på bättring. Hyresskulder skulle kunna betalas genom avbetalning eller i sista hand utmätning i lön – precis som när man inte betalar en skuld till ett vanligt företag. Dagens andrahandshyresgäster borde få besittningsrätt, utom när bostaden de hyr är någon annans hem. Hyreslagen skulle därför behöva skrivas om, men ännu viktigare är att begränsa effekterna av att någon faktiskt vräks.

[…] Om man inte har något bostadssocialt ansvar kan det verka lönsamt att hålla hyresgäster som anses ´riskabla´ utanför allmännyttan, och låta dessa själva och stadsdelarna betala hemlöshetens pris. Om de kommunala bostadsföretagen också hade betalningsansvar för boende {…] på härbärgen skulle de antagligen inse att en vanlig egen lägenhet inte bara är den mest humana och värdiga boendeformen, utan också den billigaste. ”

Kriminalitet

• " När barns utagerande beteende i skolan eller deras koncentrationssvårigheter betraktas som potentiell kriminalitet, eller när nedskräpning tolkas som tecken inte på dålig renhållning, utan på invånarnas normupplösning, finns det en fara för att man dramatiserar förhållanden som i ett annat sammanhang skulle tolereras eller betraktas som övergående fenomen eller praktiska bekymmer. Det sker så att säga en kriminalisering av förhållanden som tidigare legat utanför rättens domäner. "

Myndighetsutövning och motstånd

" Orsaken till de häftiga konflikterna på 1890-talet skulle kunna vara att Strömstads fattigvårdsstyrelse började bete sig annorlunda. Före 1890 hade den inte engagerat sig i de fattigas beteende, utom om de misstänktes för att inte göra vad de kunde för att försörja sig. Mot det nya innehållet (moraliskt klander) och de nya formerna för maktutövning (förutom indraget understöd näpst, tillrättavisning, varning och avhysning) utövade de fattiga kvinnorna motmakt genom att krångla, smäda, bråka, oroa, störa och visa sig oemottagliga för påverkan genom att förneka att de gjort fel och vägra att vare sig skämmas, ångra sig eller lova bot och bättring. Härigenom försvårades maktutövningen. [...]

Att den fattiga befolkningen på 1890-talet av de härskande skikten ansågs ha en bristande moral är väl känt. Det förekom en livlig debatt och ´vetenskaplig´ diskussion om hur man ovanifrån skulle ´höja´ de fattigas moral, kontrollera dem och reducera deras antal genom uppfostran, hårdare disciplin eller minska deras barnafödande. Dessa fattiga kvinnor, som alltså varken själva eller genom män i familjen var inordnade i de system som utgjordes av produktionen, husbondeväldet eller folkrörelser, men däremot hade omedelbara och konkreta erfarenheter av myndighetsutövningen, visade ett oerhört mod när de trots sin utsatta situation och utan politiskt stöd gick emot överheten.

Vägran att lyda, förnekande, trots, ilska, smädande, aggressiva utfall och till och med våld, var kännetecknande för de uppstudsiga kvinnorna på Strömstads fattighus. […] Kvinnorna valde detta uppträdande inför fattigvårdsstyrelsen, trots att det medförde kännbara straff, såsom indraget understöd och avhysning från fattighuset.

Genom att återge dessa handlingar och tolka dem som uttryck för en ganska stolt vägran att underkasta sig en maktutövning som de inte ansåg legitim har jag velat bidra till en senkommen äreräddning av de uppstudsiga kvinnliga fattighjonen på Strömstads fattighus."

Psykopati

• " En sådan diagnos kan inte vederläggas av patienten själv, eftersom vägran att bekänna sina moraliska brister, förmågan att uttrycka (i grunden obefintliga) känslor av skuld och empati och t o m ’charm’ tolkas som hyckleri och manipulation, dvs ytterligare symptom på psykopati. [...] När väl de ’onda’ dragen fastställts som sanna, kan de ´goda´ definieras som uttryck för falskhet, lögn och hyckleri. Därmed upplöses det motsägelsefulla till förmån för en entydig, stabil bild med räckvidd över hela individens liv och person.

• " Diagnosen fixerar personligheten i negativa termer, vilket sannolikt påverkar såväl individen själv som hans omgivning och deras fortsatta interaktion. Den som av en auktoritet beskrivs vara i avsaknad av empati och möts av negativa förväntningar från andra har rimligen svårare att känna igen inlevelse hos sig själv; den som anses sakna varma känslor för andra kommer att ha svårt att väcka omgivningens sympati och kärlek; och den som diagnostiserats som opålitlig och lögnaktig utsätts givetvis för andras misstro. Negativa etiketter löper därför ofta en risk att bli självuppfyllande."