Jonna Bornemark

Det finns en risk att humanister uppfattar att deras frågor är allt för komplexa för att kunna förstås av gemene man och därför drar sig tillbaka in i sitt elfenbenstorn.

Jonna Kajsa Johanna Bornemark, född 19 mars 1973, är en svensk filosof och författare. Hon har uppmärksammats för sin bok Det omätbaras renässans och andra böcker där ämnen som kroppslighet, mätbarhet, interaktion och bildningsfrågor tas upp. Bornemark är knuten till Södertörns högskola.

Citat

Det omätbaras renässans (2018)

• Vi lever i en mätbarhetens tidsålder och vi löser våra problem genom att spalta upp, kvantifiera och beräkna. Våra mantran ekar i styrdokument och på kvalitetskonferenser: effektivitet, kvalitetssäkring, evidensbasering. Samtidigt ramas våra liv in av rankinglistor, betyg, kvalitetsindex, pulsmätare och stegräknare. Det vi ser är en ökande tilltro, för att inte säga övertro, till kalkylerande metoder och rationaliteter som sträcks ut till livets alla områden. Tilltron sätts till yttre parametrar som vi tänker oss objektivt pekar ut den rätta vägen framåt. Vi flyr undan det subjektiva, det känslomässiga, det tillfälliga och den blotta tron och räknar istället: siffror, diagram och staplar verkar så mycket pålitligare.
  • S. 9

• Mätbarhetssamhället har under moderniteten visat sig i olika skepnader. Det är grunden för den vetenskapliga revolutionen med enorma tekniska och medicinska framsteg. Men det är också grunden för såväl det kommunistiska samhället med dess övertro till rationell samhällsplanering, som kolonialismens och nazismens kalkylerande massutrotelser. Som samhällssystem lever vi nu i en kapitalistisk version där marknadsekonomin är det överordnade perspektivet. I Sverige har mätbarhetssamhället under 2000-talet kanske framförallt utvecklats under namnet New Public Management, men den återfinns också i en reduktionistisk scientism som vill reducera allt till fysikens, kemins eller genetikens formler.
  • S. 13

• Att få vara subjekt i sitt yrkesliv är en klassmarkör som fått ny aktualitet i vår tid. Tidigare var arbetare reducerade till sina kroppar, idag blir även många intellektuella och mellanmänskliga jobb formaliserade och själva subjektiviteten ska följa förutbestämda mönster. Byråkraten som utför den subjektivitet någon annan bestämt blir mallen. De senaste åren har vi hört rapporter om att läkare, lärare, förskollärare, jurister och journalister tappar utrymme för sina professionella omdömen och hur detta utarmar verksamheterna. Och situationen är densamma för undersköterskor, personal inom äldreomsorgen och barnskötare. Detta resulterar också i att de som får vara subjekt måste vara väldigt mycket subjekt eftersom de bär hela subjektspositionen på sina axlar. Kanske är detta en anledning till att vi har så stort behov av kändisar som får vara offentliga subjekt, och poliser i kriminalserier som bryter mot manualerna för att deras magkänsla säger något annat.
  • S. 76

• Vi, de utmattade, är symptom på ett samhälle, vi är dess producent och dess produkt. Vi är de som driver det framåt, ständigt snabbare, mer, effektivare, rationellare. Men vi är också offer för samma sak. Samhällets smärta utspelar sig i våra kroppar.
  • S. 102

• Det samtida ratiosamhället när en dröm om en total kunskap och därmed en totalt kontroll. Och vi har uppfunnit vår allierade i den drömmen. Under Cusanus och Brunos tidsepoker var det änglarna som utgjorde den mytologiska plats varifrån alla världens aspekter blir synliga, eller om inte alla, i alla fall många fler aspekter än vad människan klarar av att uppfatta. Idag intar ofta datorn denna position. Datorn klarar just av att hantera siffror i enormt mycket större utsträckning än människan, och i en kultur där allt kan omvandlas till siffror är det också datorn som är Gud.
  • S. 147

• För humaniora, religion och kulturutövande är kalkylerandet en främmande aktivitet. Just eftersom dessa områden inte hör hemma inom mätbarhetsparadigmet blir de också lätt missförstådda, misstänkliggjorda och undergrävda. Humaniora har under de senaste årtiondena också beskrivits som krisande, religion har det sekulariserade Sverige svårt att förstå i något annat än negativa termer och kulturlivet riskerar att reduceras till underhållning, uppfostringsmetod eller elitistisk klubb. Inom dessa tre områden finner vi också andra livsbegrepp än det reduktionistiska och mekanistiska begrepp som är baserat på en blott utsträckt materia som vi fann inom scientismen. Denna mångfald av livsbegrepp skiljer sig naturligtvis åt sinsemellan, men utgör inte desto mindre tillsammans också ett motstånd mot det Max Weber kallade rationalitetens järnbur.
  • S. 182

• Det finns en risk att humanister uppfattar att deras frågor är allt för komplexa för att kunna förstås av gemene man och därför drar sig tillbaka in i sitt elfenbenstorn.
  • S. 209

• Människan måste alltid förhålla sig till icke-vetandet och kanske kan vi förstå sekulariseringen som ett specifikt sätt att hantera icke-vetandet, eller snarare som ett sätt att inte hantera det och protestera mot den maktordning sådana begrepp föder. Den motiveras ofta av att ingen ska stå närmare en »dold kunskap« än någon annan. Makthierarkin kapas mest effektivt genom att de högsta begreppen fråntas sin verklighet: »Det finns ingen Gud.« Många demokratiska poänger vinns på detta sätt, men inte utan att betala ett pris. När begreppen som är knutna till horisonterna av icke-vetande förklaras som overkliga och ointressanta tenderar det att innebära att vi inte ska tala om det vi inte kan veta något om. Just i denna förflyttning kan vi återfinna ett brott mellan ratio och intellectus. Vi relegerar frågorna om icke-vetande till privatsfären som blir den enda plats där existentiella frågor kan få ett utrymme. Samhällslivet ska inte förhålla sig till dessa utan stanna inom sina kategorier och bygga en rationell ordning. Därmed riskerar ratiot bli den enda ordnande principen och intellectus att få en underordnad roll.
  • S. 218–219