José Ortega y Gasset

Allt är möjligt i historien — segerrika framsteg i det oändliga lika väl som periodisk tillbakagång. Ty livet, individuellt eller kollektivt, personligt eller historiskt, är det enda i världen, vars väsen är fara. Det är i ordets egentliga mening ett drama.

José Ortega y Gasset, född 9 maj 1883 och död 18 oktober 1955, var en spansk filosof och politisk teoretiker, som är känd för sin bok Massornas uppror (La rebelión de las masas).

Citat

Massornas uppror (1929)

• Vad jag sagt och fasthåller vid med allt bestämdare övertygelse är, att det mänskliga samhället med eller mot sin vilja till själva sitt väsen är aristokratiskt, och detta med sådan ofrånkomlighet, att det just i samma grad är ett samhälle som det är aristokratiskt och att det upphör att vara ett samhälle i samma grad som det förlorar denna prägel.
  • S. 18

• Varje öde är i sin djupaste grund tragiskt, fyllt av dramatisk spänning. Den som icke känt tidens faror bränna i själen, han har icke trängt in i ödets inre verkstad utan blott snuddat vid ytan.
  • S. 19

• Det är förargligt, att ordet "adel" i det allmänna språkbruket har urartat i så hög grad. Ty i det att det ofta användes i betydelsen bördsadel får det en viss likhet med de allmänmänskliga rättigheterna och blir något passivt och statiskt, som man tar emot och ger ifrån sig som ett livlöst föremål. Men i de romanska språken är beteckningen för adel — noblesse, nobleza — genomgående dynamisk. Nobilis betyder "välkänd", d. v. s. allmänt bekant, berömd, en som reser sig över massan. Beteckningen förutsätter alltså en ovanlig prestation, som rättfärdigar den. Adlig är sålunda likbetydande med energisk, framstående. Det adelskap eller den berömmelse, som går över sonen, är blott en skänk. Sonen är "välkänd", emedan fadern uppnådde berömmelse. Hans titel är en reflex, och i själva verket har det ärvda adelskapet blott en indirekt karaktär; det är reflekterat ljus, månsken, månskensadel, död bokstav. Levande, äkta, dynamisk är däri blott den stimulans, som det ger de efterkommande att hålla sig kvar på den nivå, som förfäderna uppnådde… Alltid, t. o. m. i denna förbleknade form "förpliktar adelskap"; den ursprungliga adeln förpliktar sig själv, den som har ärvt adelskapet förpliktas av arvet.
  • S. 60

• Allt är möjligt i historien — segerrika framsteg i det oändliga lika väl som periodisk tillbakagång. Ty livet, individuellt eller kollektivt, personligt eller historiskt, är det enda i världen, vars väsen är fara. Det är i ordets egentliga mening ett drama.
  • S. 74

• Filosofien behöver varken massornas beskydd, beaktande eller sympati. Den upprätthåller avsiktligt skenet av fullständig praktisk gagnlöshet och befriar sig därmed från varje hänsyn till genomsnittsmänniskorna. Den vet med sig, att den till sitt väsen är problematisk och finner sig med glatt mod i sitt öde att vara en Guds fria sångfågel utan att begära av någon, att han skall intressera sig för den, prisa eller försvara den.
  • S. 80–81

• Staten hade upptimrats under medeltiden av en människoart, som var mycket olik borgaren: adeln, en klass, som var beundransvärd genom sin heroism, sin ansvarskänsla och sina härskardygder. Utan den skulle de europeiska nationerna icke existera. Men med alla sina karaktärsegenskaper har adeln alltid lidit brist på intelligens. Den har blott odlat den ena sidan av själslivet. Dess förståndsegenskaper ha varit begränsade, dess tänkande känslomässigt, instinktivt, intuitivt, kort sagt irrationellt. Därför kunde den icke utbilda någon teknik, ty därtill krävas rationella metoder.
  • S. 112–113

• Att härska är att ge människor något att göra, att sätta dem in i deras öde på deras rätta plats, att förhindra dem att irra planlöst omkring och föra en tom och rotlös tillvaro.
  • S. 131

• Vänjer sig Europa vid att det icke längre härskar, så komma två generationer att räcka till för att sänka hela den gamla kontinenten och hela världen med den i moralisk slapphet, intellektuell sterilitet, allmänt barbari. Endast medvetandet att leda och bära ansvaret och den disciplin, som är en följd därav, kunna hålla västerlandets själsliv i spänning. Vetenskap, konst, teknik och allt det övriga kunna blott leva i den spänning, som härskarkänslan förlänar. Är den borta, komma européerna att sjunka djupare och djupare. Andarna komma icke längre att ha denna orubbliga tro på sig själva, som gör dem starka, djärva och uthålliga i kampen för nya stora idéer på alla livsområden. Den europeiska människan kommer då blott att leva en dag i sänder. Berövad sin skaparkraft, kommer hon att sjunka ned till slentrian och vanemässighet, glida in i de gamla hjulspåren.
  • S. 138–139

• Ett skapande liv kräver sträng andlig hygien, sträng disciplin och ständiga eggelser, som hålla känslan av egen värdighet vid liv. Ett skapande liv är ett energiskt liv och det är blott möjligt under två förutsättningar: antingen att man själv härskar, eller att man lever i en värld, där någon härskar, som har den fulla rätten att utöva sin makt. Man härskar eller lyder. Att lyda betyder icke blott att underkasta sig makten — underkastelse är förnedring — utan att bejaka och lyda den, emedan man känner sig solidarisk med den, villigt ställer in sig under dess fana.
  • S. 139