Charles Darwin

Från Wikiquote
Hoppa till: navigering, sök
Citat relaterade till Charles Darwin.
  • Under min [Darwins] vistelse på godset var jag mycket nära att bli vittne till en av dessa grymma handlingar som endast kan begås i ett land där slaveri råder. Till följd av en tvist och en rättegång stod ägaren i begrepp att ta alla kvinnor och barn från de manliga slavarna för att låta sälja dem på en offentlig auktion i Rio. Att så inte skedde berodde uteslutande på egennytta, inte på någon känsla av medlidande. Jag tror inte ens att tanken på det omänskliga i att upplösa trettio familjer, som levat tillsammans under många år, föresvävade ägaren, och ändå kan jag försäkra att denna man i fråga om mänskliga känslor stod högre än de flesta. Man måste säga att det inte finns några gränser för hur blind den själviska egennyttan kan vara. Jag kan nämna en obetydlig tilldragelse som på sin tid gjorde ett starkar intryck på mig än några berättelser om grymhet mot slavar. Jag åkte med en färja med en neger som var ovanligt enfaldig. Då jag försökte få honom att förstå talade jag högt och gestikulerade, varvid min hand råkade komma nära hans ansikte. Han trodde förmodligen att jag var uppretad och tänkte slå honom, ty han sänkte genast händerna med förskräckt uppsyn och halvslutna ögon. Jag kommer aldrig att glömma den förvåning, avsky och blygsel jag kände då jag såg denna kraftiga man inte ens försöka avvärja ett slag som han trodde var riktat mot hans ansikte. Denne man hade försatts i ett tillstånd av djupare förnedring är ett oskäligt djur.
    • (C. Darwin, Resa kring Jorden (1839))


  • Alla här är fullt övertygade om att detta krig är rättvist, eftersom det förs mot barbarer [indianer]. Vem skulle kunna tro att sådana grymheter kan begås i våra dagar i ett kristet, civiliserat land [Brasilien]. Indianernas barn skonas för att säljas eller skänkas bort som tjänare - eller rättare sagt slavar, så länge ägarna kan inbilla dem att de är det.
    • (C. Darwin, Resa kring Jorden (1839))


  • 19 augusti lämnade vi äntligen Brasilien. Jag tackar min Gud att jag aldrig mer behöver besöka ett land där slaveri råder. Då jag hör ett avlägset skrik återkallar det än idag med plågsam livlighet mina känslor då jag passerade ett hus nära Pernambuco och hörde de mest ömkliga stönanden. Jag kunde inte tro annat än att någon stackars slav pinades men viste att jag var lika vanmäktig som ett barn om det gällde att inskrida. Vid ett föregående tillfälle då jag hört liknande ljud hade någon talat om för mig att man pinade en slav. Nära Rio de Janeiro bodde jag mitt emot en gammal dam som hade tumskruvar för att klämma fingrarna på sina slavinnor. Jag har bott i ett hus där en ung mulatt dagligen och stundligen skymfades, slogs och förföljdes så att det kunnat vara nog att beröva de lägsta djur dess livskraft. Jag har sett hur man tilldelat en liten pojke på sex eller sju år tre slag i huvudet med en ridpiska (innan jag hann inskrida) därför han gav mig ett glas vatten som inte var alldeles klart. Jag såg hur hans far darrade för bara en blick från husbonden. Dessa senare grymheter bevittnade jag i en spansk koloni, och ändå lär spanjorerna, enlig vad man överallt sagt mig, behandla sina slavar värre än portugiser, engelsmän eller andra nationaliteter gör. I Rio de Janeiro såg jag en kraftig neger som inte vågade avvärja ett slag som han trodde var riktat mot hans ansikte. Jag var närvarande då en i övrigt varmhjärtad man stod i begrepp att för alltid skilja männen, hustrurna och barnen i ett stort antal familjer från varandra. Jag vill inte ens göra en antydan om alla de hjärtslitande grymheter som jag erhållit fullt tillförlitliga meddelanden om. Inte heller skulle jag ha nämnt de ovan nämnda upprörande enskildheterna om jag inte träffat på människor som är så förblindande av negrernas naturliga glättighet att de talar om slaveriet som ett drägligt ont. Sådana personer har vanligen besökt endast de bättre situerades hus, där slavarna behandlas väl, och har inte i likhet med mig levat bland de de enklare klasserna. Sådana personer utfrågar slavarna om deras ställning men glömmer därvid att den slav måste vara ovanlig dum som inte räknar med möjligheten att hans svar når fram till husbondens öron. Man har framhållit att egennyttan skulle förhindra överdrivet grym behandling av slavarna. Men skyddar egennyttan våra husdjur, vilka har vida mindre utsikt än förnedrande slavar att uppväcka sina råa husbönders vrede? Mot detta argument till förmån för slaveriet har den utmärkte naturforskare Humboldt för länge sedan protesterat och likaledes framfört slående motbevis. Man försöker ofta sprida ett mer försonande skimmer över slaveriet genom att jämföra slavarnas ställning med den fattigare lantbefolkningen hos oss. Men om det elände som våra fattiga lever i inte förorsakas av med det nöje man erfar för tillfället motväger inte olägenheterna. Man måste kunna blicka framåt mot en skördetid hur fjärran den än må ligga, då någon frukt skall mogna, något gott uträttas.
    • (C. Darwin, Resa kring Jorden (1839))


  • De återstående tretton arterna är samtliga finkar, som alla överensstämmer mer eller mindre i fråga om näbbens beskaffenhet, kroppsformen och fjäderdräkten. Hanarna är becksvarta och honorna i allmänhet bruna. Mest egendomlig är variationen av näbbens storlek hos geospizaartena. Hos en art är näbben lika stor som stenknäcken och avtar sedan hos de andra arterna successivt i storlek, till dess den hos vissa inte är större än hos en vanlig bofink. Inalles förekommer en serie av åtta sådana former med gradvis avtagande näbb. Då man ser dessa serier av gradvis skeende förändringar hos en lite grupp fåglar som alla är nära besläktade med varandra, frestas man nästan att föreställa sig att på grund av den ursprungliga knappheten på arter inom ögruppen har en art blivit utvald och modifierad för olika ändamål.
    • (C. Darwin, Resa kring Jorden (1839))


  • Att föreställa sig att ögat med alla dess oefterhärmliga anordningar för att anpassa skärpan till olika avstånd, att släppa in olika mängder ljus och att korrigera för sfäriska och kromatiska aberrationer, skulle ha kunna utformats genom ett naturligt urval verkar ju, det erkänner jag villigt, i allra högsta grad absurt. Men första gången någon sade att solen stod stilla och jorden kretsade kring solen, förklarade all förnuftiga människor med en mun att denna lära var grundfalsk. Om man kan visa på ett stort antal stadier från ett perfekt och komplicerat öga ner till ett mycket ofullkomligt och enkelt, där varje stadium är sin innehavare till nytta; och om man kan visa att ögat faktiskt varierar och att dessa variationer är ärftliga, då kan denna svårighet att föreställa sig ett perfekt och komplicerat öga skulle kunna uppstå genom det naturliga urvalet, knappast betraktas som undergrävande för teorin.
    • (C. Darwin, Om Arternas Uppkomst (1859))


  • Det finns en storslagenhet i denna syn på hur livet, med dess många olika krafter, ursprungligen blåstes in i ett litet fåtal former, kanske i bara en enda; och hur det, medan denna vår planet fortsatte sitt kretslopp i enlighet med gravitationens fasta lagar, ur en så enkel början utvecklats och utvecklas vidare mot otaliga former av den yttersta och underbaraste skönhet.
    • (C. Darwin, Om Arternas Uppkomst (1859))


  • Jag har i själva verket svårt att förstå hur någon kan önska att kristendomen är sann, för om den är det framgår det klart och tydligt av bibeltexterna att de människor som inte är troende, där ibland min far, min bror och nästan all mina bästa vänner, är dömda till eviga straff. Och det är en avskyvärd lära.
    • (C. Darwin, Självbiografi)


  • Under resan med "Beagle" var jag mycket rättrogen, och jag minns att flera av officerarna en gång skrattade hjärtligt åt mig (fastän de var rättrogna själva) för att jag citerade Bibeln som om den vore en ovedersäglig auktoritet beträffande något moraliskt spörsmål. Jag förmodar att det var det ovanliga i argumentet som roade dem. Men vid den tidpunkten hade jag kommit till insikt om att Gamla Testamentet med dess uppenbart felaktiga skildring av världshistorien, med Babels torn, regnbågen som ett tecken i skyn etcetera, och med beskrivningen av Gud som en hämndlysten tyrann inte är mera tillförlitlig än hinduernas heliga böcker eller tron hos vilken barbar som helst. (...) När jag funderar vidare kom jag fram till att det krävs mycket övertygande bevis för att förnuftiga människor skall kunna fås att tro på de mirakel den kristna tron vilar på. Vidare tänkte jag att ju mer vi vet om de vedertagna naturlagarna desto otroligare ter sig underverken, att människorna på den tiden var nästan ofattbart okunniga och godtrogna, att det inte kan bevisas att evangelierna skrevs samtidigt som de beskrivna händelserna utspelade sig, att de skiljer sig från varandra vad beträffar många viktiga detaljer, alltför viktiga tyckes det mig för att kunna förklaras med den vanliga bristen på tillförligheten i ögonvittnesskildringen. Genom reflektioner som dessa (...) har jag alltmer kommit att tvivla på kristendomen som en gudomlig uppenbarelse.
    • (C. Darwin, Självbiografi)