Erik Gustaf Geijer

Från Wikiquote
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Erik Gustaf Geijer

Erik Gustaf Geijer, född 1783, död 1847, var en svensk författare, poet och historiker. Ledamot av Svenska Akademien.

Skrifter[redigera]

Ur ”Iduna. Anmälan av en skrift.” (1811)[redigera]

  • ”Vart och ett folk lever ej blott i det närvarande, utan även i sina minnen: och det lever genom dem. Varje generation fortplantar sig ej blott fysiskt utan även moraliskt i en annan: den överlämnar sina seder, sina begrepp. Det är denna fortgående tradition, som i olika tider likväl alltid gör folket till ett, den utgör dess oavbrutna medvetande av sig själv som Nation; den utgör, för att så säga, dess personlighet. Så snart ett folk blir odlat blir denna tradition historia. De levande minnena fästas i skrift, och nationen beskådar tydligare sig själv i hävdernas spegel. […] Den ser sin dunkla början, där sagan står och väver dess ätteledning från gudasläkter; den hör från vitt avlägsen forntid ett språk talas, vars ljud det ännu igenkänner; den skådar sin barndoms oskuld, sin ungdoms vågstycken, sin manlighets bedrift; det ser det levande minnets träd utveckla sig, av vilket de sista grenar sticka fram i ljuset av den dag, som ännu är; den ser i de forna tider samma drag, samma blick, under olika öden samma anda, och säger åt sin bild med glatt medvetande: det är dock jag!"

Dikter[redigera]

  • Ensam i bräcklig farkost vågar
    seglaren sig på det vida hav;
    stjärnvalvet över honom lågar,
    nedanför brusar hemskt hans grav.
    Framåt! — så är hans ödes bud;
    och i djupet bor, som uti himlen, Gud.

    • På nyårsdagen 1838.