Giuliano Pontara

Citat av Giuliano Pontara, född 1932, italiensk-svensk filosof, tidigare docent i praktisk filosofi vid Stockholms Universitet.

Revolutionärt våld

" Fyra hypoteser om det revolutionära våldet

[...] Den första hypotesen går då ut på att upprepat bruk av våld tenderar att brutalisera ett ökande antal medlemmar av en revolutionär rörelse. Med brutalisering avser jag den process genom vilken en människa blir mindre och mindre känslig för andra människors lidanden samtidigt som hennes hämningar mot bruk av godtyckligt våld gentemot andra människor blir allt svagare.

Enligt denna hypotes ger sig i den revolutionära kampen brutalisering till känna bl a när man, ofta under trycket av motståndarens våld, i senare faser av kampen uppvisar en tendens att utan större betänkligheter acceptera bruk av våld i sådana former och dimensioner som man i början aldrig skulle ha kunnat tänka sig. Men brutalisering är inte bara en följd av upprepat bruk av våld, utan den är också dess förutsättning. För att få fram dugliga soldater eller gerillakrigare måste de spärrar som de flesta av oss har gentemot att döda våra medmänniskor brytas ned. Detta sker bl a genom avhumanisering av motståndaren: man förnekar honom allt fler mänskliga egenskaper, tills han slutligen framstår som en icke-mänsklig varelse, ett ting med vilket man kan handskas hur som helst och som man kan förstöra utan vidare betänkligheter och skuldkänslor, ja utan att man ens behöver hata det. [...] (Om amerikanska soldater kallar sina vietnamesiska motståndare för ´apes´ så kallar Svarta Pantrarna sina motståndare för ´pigs´.) {...]

Den andra hypotesen hänger intimt ihop med den förra. Den går ut på att ju större dimensioner det revolutionära våldet får desto större är risken för att det under kampens gång framkallar och förstärker en tendens att skjuta undan de mänskligt-etiska dimensionerna i det revolutionära målet och att i stället föra fram de rent militär-politiska, vilka t o m kan bli helt dominerande. {...]

Enligt den tredje hypotesen tenderar bruk av våld att bana vägen för maktlystna auktoritära personer och grupper utan större hämningar mot våld, med trånga perspektiv, låga motiv och starka militaristiska tendenser. Det är själva den våldsliga kampens natur som kräver och för fram sådana individer och grupper vilka behövs desto mer ju hårdare konflikten blir. [...]

Den fjärde hypotesen går då ut på att fast de institutioner, som bruk av våld i större skala i organiserad form förutsätter, rättfärdigas enbart som medel eller temporära åtgärder som på intet sätt skall karakterisera det revolutionära målet, så kommer de i själva verket att bli bestående faktorer i det nya samhället."

Icke-våld

" Sex hypoteser om det positiva icke-våldet

{...] Det var samma engelsmän som bekämpades i Indien och i Kenya. Men trots att de i Indien kastade hundratusentals människor i fängelse, misshandlade många och dödade en del (Bondurant och Deming nämner Amritsars massaker då general Dyer gav sina trupper order att öppna eld direkt in i folkmassan), var engelsmännens våld i detta land inte jämförbart med det de brukade mot Mau-Mau i Kenya där de använde sig av medel som i mycket liknar de som idag används av amerikanerna i Vietnam.

En central faktor som enligt den första hypotesen förklarar denna skillnad i britternas våld är just att medan frigörelsekampen i Indien i stort sett var av icke-våldskaraktär gav Mau-Mau den en klar våldsinriktning. [...] Enligt den andra hypotesen, som klart hänger ihop med den första, innebär icke-våldsmotstånd att antalet offer, särskilt bland revolutionärer och de som de vill befria, skulle vara mycket mindre än det som våldet utkräver."

"Och framförallt får man inte underskatta det faktum att det inte finns någon politisk regim som i längden inte är beroende av medverkan från individerna och att systematiskt icke-våld i stor skala faktiskt kan frånta de styrande deras makt."

Skillnad mellan våld och icke-våld

"Om nu, resonerar Wolff, man klår upp en restaurangägare som praktiserar segregation så är detta våld. Men det är det ju även om man genom en sit-in eller en bojkott ruinerar honom. I båda fallen skadar man honom och i det senare kanske t o m allvarligare än i det förra. Att kalla det senare för en icke-våldshandling är därför rent hyckleri."

"Ty även om det inte finns någon kvalitativ skillnad mellan t ex Gandhis Satyagraha och våld (och detta skall vi strax diskutera) är det nog svårt att hävda att det inte heller finns någon kvantitativ skillnad mellan dem."

"Det finns i regel mellan så olika kampmedel som en fabriksockupation, en generalstrejk eller en bojkott å ena sidan, och en regelrätt militär operation å den andra en så stor gradskillnad i fråga om de liv och det lidande som utkrävs, att det finns all anledning att understryka den som oerhört viktig just ur moralisk synpunkt."

"Den som i detta avseende inte ser skillnad mellan t ex Gandhis icke-våldsgrupper och nazisterna är lika blind som den som förnekar dessa faktorers ständiga närvaro i det politiska livet."

"Däremot är det alldeles riktigt [...] att det inte går att dra en absolut klar och entydig skiljelinje mellan våld och icke-våld, att det finns situationer där vi helt enkelt inte kan avgöra om våld eller icke-våld föreligger. Men än sen då? Gränsfall förekommer som jag tidigare påpekat praktiskt taget överallt där det är frågan om invecklade sociala fenomen. Det finns fall där vi inte med säkerhet kan säga om socialism föreligger eller inte, men av den anledningen uppfattas ju inte begreppet socialism som meningslöst eller obrukbart."