Hanne Kjöller

Hanne Kjöller, född 1965, skribent, sjuksköterska.

Dagbok från akuten (2022)

"Jag har träffat patienter som uppger att de har »jätteont» samtidigt som de till synes obehindrat pillar med mobilen. Och som klagar på att det gör ont när jag sticker. Däremot har jag aldrig träffat någon svårt, akut sjuk som hållit på och sms:at eller ondgjort sig över nålar." (sida 42)

"Beslutsstöd, algoritmer och nationella riktlinjer tar ringa hänsyn till ålder, grad av sjuklighet eller vad som händer efter diagnostisering. En patient kan således tas om hand med högsta prioritet i hela vårdkedjan från transport, till läkarkontakt och undersökning, fram till behandling. Men där tar det stopp. Det finns ingen dramatik i beslutet. Alla vet från början att man inte sprättar upp en 100-åring på operationsbordet eftersom patienten sannolikt inte kommer överleva ett stort ingrepp. Ändå snurrar alltså blåljuset ända fram till vad man vet vad det är. Diagnos har blivit slutmålet. Inte, som förr, ett steg på vägen för att kunna sätta in rätt behandling." (sida 68)

"Jag vet inte i vilken grad det är Lex Maria-anmälningarna, IVO:s tillsynsmyndighet, en stärkt lagstiftning kring patientens invididuella rättigheter (som kolliderar med Hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf om att sjukast ska ges företräde till vård) eller samhällsutvecklingen som lett fram till ökningen av defensiv vård. Alltså onödiga och ibland till och med skadliga vårdinsatser som beräknas sluka minst 20 procent av vårdens samlade kostnader." (sida 112)

"Hon har inte ens fyllt 30 år, men har en journal lika omfångsrik som en multisjuk hundraåring. Och då är journalen ändå spärrad, så vi inte ser hennes besök på andra sjukhus.

Mestadels har hon ont i magen, men några gånger om året söker hon för att hon svimmat och slagit i huvudet. Eller ryggen. Eller nacken. Eller höften. Eller alltihopa.

Alltid ringer hon ambulans. Och alltid behöver hon smärtstillande. Morfin. Hon säger att hon är allergisk mot alla läkemedel som inte är narkotikaklassade. Just så formulerar hon sig inte. Men när hon räknat upp alla mediciner hon inte tål återstår bara knarket.

Och knark får hon. Ofta redan i ambulans. Sedan rullar det bara på. Morfin, prover, EKG, dropp och röntgen. Ofta datortomografi. På Södersjukhuset räknar jag till 69 skiktröntgenundersökningar de senaste tre åren. Till de ska adderas de undersökningar som hon genomgått på de andra Stockholmssjukhusen.

Jag träffar henne en oktobermorgon. Då har hon fått morfin både i ambulansen och på akuten. Rösten är släpig och hennes ögonlock hänger som på heronisterna runt Sergels torg. Destinationen för denna veckas röntgenresa är skalle och halsrygg. Och som alltid kommer hon tillbaka med felfria plåtar och med önskemål om mer morfin." (sida 150)