Hoppa till innehållet

Jörgen Huitfeldt

Lägg till länkar
Från Wikiquote
Wikipedia har en artikel om:
Jörgen Huitfeldt
Huitfeldt (2018)

Lars Jörgen Bernhardsson Huitfeldt, född 10 mars 1970, är en svensk journalist, programledare och radioproducent. Sedan januari 2019 är Huitfeldt chefredaktör och ansvarig utgivare för Kvartal.

Citat

[redigera]
  • Det finns inga som är så bökiga att intervjua som andra journalister om det är fråga om att utkräva ansvar. De är hopplösa. Och det kan jag säga rakt ut att jag har varit med om så många gånger... Det är faktiskt helt sorgligt hur de beter sig.
  • Det finns inga som är så ivriga på att uppfostra andra makthavare att dom borde vara med i direktsändningar och försvara sig och ta ansvar och så, som mediechefer. Och det finns inga som konstrar så mycket när man själv vill ha dom. Och på den skalan är det desutom så att det finns inga som konstrar så mycket som ens egna chefer när man vill ha dom. Och jag har själv haft den här typen av upplägg i Studio Ett där man vill ha dom egna cheferna. Åh herregud så krångligt det har blivit. [...] Är det så att dom gör bedömningen att det här är en fråga som är jobbig eller inte gynnar dom, då är det skitsvårt alltså. Så dom lever inte som dom lär.
  • Efter riksdagsvalet 2022:
    Det känns tråkigt att behöva säga det men den politiska debatten har i denna valrörelse känts mer infantil och korkad än någonsin tidigare och allt oftare faktiskt ovärdig. Där tjänar de redan nämnda patt- och kukfrågorna som ett övertydligt exempel. Ovärdig så till den grad att jag undrar om partiledarna ibland nästan kräkts i munnen över att behöva sänka sig till den nivå som de ofta tvingats hålla.
  • Om att sluta på Sveriges Radio:
    Jag tyckte ju att public service, som då lever av allas skattepengar, inte tog sin maktposition på tillräckligt stort allvar utan alltför ofta försökte uppfostra sin publik litegrann och dessutom valde bort ganska många perspektiv som också behövs. Det var lite för ensidigt, lite för mycket brist på ödmjukhet inför det faktum att man faktiskt är en offentigt finansierad media. Och det hade jag svårt att stå för, faktist, i längden.
  • Om hur journalistiken i Sverige mår 2022:
    Ett: Journalistiken i Sverige har nog aldrig varit bättre än vad den är idag. Två: Den är ändå inte bra nog. Tre: Journalistiken har liksom fått mycket mer makt. Under den karriär jag har haft inom journalistiken, som började ungefär 1995, så har journalistiken som kraft i samhället, som maktcentra, ökat sitt inflytande väldigt mycket. Och jag tycker ju inte att journalistiken ser det riktigt och tar ansvar för det och granskas inte heller i paritet med den makt man har. Och när man granskas så blir man närmast förnärmad om man blir granskad hårt. Jag tycker att journalistiken ska var mycket mer ödmjuk inför publiken, den ska granskas mycket hårdare och den ska se den makt den har och också i större utsträckning ta ansvar för det.
  • Om att granskning av journalistik inte uppmärksammas:
    [Näringslivets mediainstitut] får inget spin på sina grejer eftersom det är andra journalister som då ska ta upp det. Det är lite att ropa i öknen.
  • Om mediegranskning:
    I grunden så finns ju en stark kollegialitet mellan journalister skulle jag säga så man kanske inte tar till dom allra hårdaste hårdhanskarna. Oftast inte.
  • Om det positiva med den ökade mångfalden av media:
    Förr, framförallt när public service var den här lägerelden och det inte fanns andra tv-kanaler ens, dom kom undan med nästan vad som helst ju [...] Det var ju bara några få aktörer. Det var Dagens nyheter, några kvällstidningar, SVT, SR. Jag tror att dom var mycket sämre då. Det var ännu mindre någon som granskade det då.
  • Om kvaliteten i journalistiken:
    Tempot har drivits upp ganska mycket mot kortare, snabbare, oftare. Och det gör ju per definition att journalistiken, i alla fall en del av den, blir liksom dummare. Den görs av stressade människor som inte hinner läsa på och som hela tiden ska publicera sig på en gång och direkt. Jag uppfattar ibland att det som blir huvudfåran i det offentliga samtalet är ganska korkat och flåsigt.
  • Vad är vår tids vansinne? [...] Det finns ju några saker som man kan se, tycker jag. En är ju den känslostyrda diskussionen som är väldigt kortsiktig. Man åsiktsposerar i saker som käns bra och man vill stå för en bra grej men man tar liksom inte ansvar för vad som händer i nästa led. Integritetsfrågorna tycker jag är ett vansinne där vi frivilligt lämnar ut allt om vårt liv till techjättar. Det tror jag att vi kommer titta tillbaks på och skaka på huvudet sen.
  • Om vilken betydelse guilt-by-association spelade vid val av gäster till program på Sveriges Radio:
    Den var ju väldigt stark tidigare. [...] Det var ju väldigt ofta människor, potentiella medverkade som bollades upp på möten 'Då kanske vi kan göra en debatt mellan X och Y?' 'Nej, X kan vi inte ha för att X känner Y, Z, som är med i det där partiet.', det var mycket sånt. Man definierade ut människor. Och ofta, när man skrapade på det, kanske inte på jättegoda grunder.
  • Om Chang Fricks krönika "Hata och hota journalister på rätt sätt - så gör du" 2020[1]:
    För alla utom dom som medvetet ville missförstå det här kåseriet framstod det som en rätt smart drift med journalisternas hyckleri och ofta höga tonläge. När vi journalister själva är på jakt efter exempelvis en person som skrivit något olämpligt på sociala medier, ja då är det helt i sin ordning att ringa på dörren och filma en sen kväll; att häcka utanför någons bostad eller ringa personens arbetsgivare för att ställa frågor om de verkligen kan ha en så klandervärd person anställd hos sig. Men hur skulle reaktionen bli om någon uppmanade andra att utsätta journalister för samma metoder? Ja, den blev rätt förutsägbar: ramaskri.
Hämtad från ”https://sv.wikiquote.org/w/index.php?title=Jörgen_Huitfeldt&oldid=36422”