Kjell-Olof Feldt

Från Wikiquote
Hoppa till: navigering, sök

Kjell-Olof Feldt, född 18 augusti 1931, politiker (socialdemokrat); handelsminister 1970-1975, konsultativt statsråd 1975-1976, finansminister 1982-1990.

"Löntagarfonder är ett jävla skit
Men nu har vi baxat dem ända hit
Sen ska de fyllas med varenda pamp
som stött oss så starkt i våran kamp
Nu behöver vi inte gå flera ronder
förrän hela Sverige är fullt av fonder.
"

Feldts dikt om löntagarfonderna, skriven under riksdagsdebatten om fonderna den 20 december 1983. Citerat ur Kjell-Olof Feldts "Alla dessa dagar...", s. 153


"Efteråt har jag haft välgrundad anledning att fråga mig hur jag kunde medverka till att socialdemokratin gick till val på ett program som egentligen var ohållbart, ekonomiskt sett. Lika svårt är det numera att förstå varför vi som huvudmotståndare valde det enda parti som vågade tala om för väljarna inte bara att reformer kostar - för det gjorde även vi - utan också hur de skulle betalas. Även om folkpartiets sätt att finanisera sin skattesänkning kunde kritiseras, borde vi ändå ha sansat oss. Vi visste ju att räkenskapens dag skulle komma också för oss, när våra skattesänkningar och reformer skulle betalas. Dessutom hade ju socialdemokrater i decennier efterlyst stöd från borgerligt håll när det gällde den svåra pedagogiska uppgiften att få medborgarna att förstå att staten behöver pengar för att klara välfärden.

Om valkampanjen 1988. Ur Kjell-Olof Feldts Alla dessa dagar..., s. 372


  • Vi beskrev landets ekonomi i allt för ljusa färger – ett bedrägeri som avslöjades.
    • Källa: Feldt, Kjell-Olof, Alla dessa dagar- : i regeringen 1982-1990, Stockholm : Norstedt, 1991, ISBN 9119131127.
  • Vi ställde ut konkreta löften – som sedan måste svikas.
    • Källa: Feldt, Kjell-Olof, Alla dessa dagar- : i regeringen 1982-1990, Stockholm : Norstedt, 1991, ISBN 9119131127.
  • Efteråt har jag haft välgrundad anledning att fråga mig hur jag kunde medverka till att socialdemokratin gick till val på ett program som egentligen var ohållbart, ekonomiskt sett. Lika svårt är det numera att förstå varför vi som huvudmotståndare valde det enda parti som vågade tala om för väljarna inte bara att reformer kostar – för det gjorde även vi – utan också hur de skulle betalas. Även om folkpartiets sätt att finansiera sin skattesänkning kunde kritiseras, borde vi ändå ha sansat oss. Vi visste ju att räkenskapsdagen skulle komma också för oss, när våra skattesänkningar och reformer skulle betalas. Om man anstränger sig kan man möjligen finna ett i en viss mening rationellt motiv för mitt handlande. [...] Men jag tror inte att den förklaringen håller. Jag hade gripits av valfebern. Jag ville vinna valet. Och jag visste att det bara kunde ske om partiet och dess företrädare både framstod som och själva kände sig duktiga och framgångsrika. Därför måste vi beskriva både historien och framtiden med tillförsikt och optimism. Våra vallöften var visserligen en olycka, som delvis tvingats på oss. Men den olyckan fick vi ta hand om efter valet. Jag hade helt enkelt glömt bort den tes jag själv försökt få andra att hörsamma inför 1982 års val: att det viktiga för ett parti inte är att vinna valet utan hur man vinner det. Att vi vann 1988 års val på fel sätt skulle visa sig ganska snart.
  • Att i en situation med skriande brist på arbetskraft och kraftig löneinflation ytterligare minska utbudet av arbete genom att ge mer betald ledighet till fler anser jag fortfarande vara en dåraktig politik.
  • Visserligen ansåg jag att idén att med lönestopp, aktiestopp, prisstopp etc bromsa en skenande ekonomi var befängd – som att försöka lägga locket på en gryta som redan kokar över.
    Men den hade fått så starkt stöd i regeringen och riksdagsgruppen att regeringschefen sade sig vara besluten att genomföra den.
    Om så skedde ville jag ändå förse stoppaketet med någon substans som kunde ge det en chans att fungera och föreslog sänkt sjukersättning (från 90 till 75 procent av lönen) och att arbetsgivarna skulle betala sjukpenningen för de första två veckorna. Givetvis skulle förlängd semester och föräldraförsäkring skjutas på framtiden.

    När statsministern avfärdade dessa förslag – någon finanspolitisk åtstramning fick inte ingå i hans paket – förlorade jag de sista resterna av min tro på möjligheten att föra en realistisk ekonomisk politik.

Andra personer om Kjell-Olof Feldt[redigera]

  • I Så tänkte jag (Hjalmarsson & Högberg) skildrar Carlsson på över 630 sidor sin tid som statsminister mellan 1986 och 1996. Och ett återkommande tema är Kjell-Olof Feldts svek. I stället för att självkritiskt ta sitt ansvar för att regeringen tappade kontrollen över ekonomin har Feldt i sin bok och andra sammanhang enligt Carlsson klagat över att han inte fick föra den politik han ville: ”Sanningen är att han varken för mig eller regeringen presenterade en alternativ finanspolitik eller ett radikalt sparprogram som skulle kunna komma till rätta med balansproblemen”, skriver Ingvar Carlsson och beskriver Kjell-Olof Feldt som närmast handlingsförlamad det sista året. Feldt hade tröttnat, han hade bett att få lämna regeringen långt innan regeringskrisen kom. Och när Kjell-Olof Feldt kom med sin bok inför valet 1991 så slutade Ingvar Carlsson att försvara honom inför sina egna medarbetare. Där skrev den förre finansministern att socialdemokraterna mer eller mindre bluffat om det ekonomiska läget i valrörelsen 1988. ”Varför satte han detta vapen i händerna på socialdemokraternas motståndare? Varför väntade han inte med publiceringen till efter valet”, frågar Ingvar Carlsson som fortfarande inte fått någon ”förklaring till det som jag upplevde som ett stort svek”.



Externa länkar[redigera]

Wikipedia-logo-v2-sv.svg
Wikipedia har en artikel om:
Kjell-Olof Feldt