Liftarens guide till galaxen

42

Liftarens guide till galaxen (The Hitchhiker's Guide to the Galaxy) är en historia av författaren Douglas Adams.

• "42"
• "I stort sett menlös" - "Mostly harmless" (Kapitel 6)
• "Tiden är en illusion, speciellt lunchtiden."
• "Skeppen hängde där på himlen ungefär på samma sätt som tegelstenar inte gör"
• "Ta det lugnt" - "Don't Panic"
• "Denna planet har - eller rättare sagt hade - ett problem, nämligen följande: dom flesta av dess innevånare var olyckliga större delen av sin tid. Många lösningar på detta problem blev föreslagna, men de handlade på ett eller annat sätt om cirkulationen av små gröna papperslappar, vilket var märkligt eftersom det på det hela taget inte var dom små gröna papperslapparna som var olyckliga."
• "Arthur hade hittat en Mat-O-Matic-maskin som hade utspisat honom en plastmugg med vätska som var nästan, men inte riktigt, helt och hållet olik te. "
• "Först hände ingenting. Sedan, några sekunder senare, fortsatte ingenting att hända. "
• "Många blev alltmer övertygade om att dom hade begått sitt första stora misstag redan den gången när dom klättrade ner ur träden. Och andra sade att även detta med träden hade varit en dålig idé; dom skulle ha stannat i havet hela bunten."
• "... nästan tvåtusen år efter det att en man hade blivit fastspikad vid ett träd för att han antytt hur trevligt det vore om alla kunde vara lite snälla mot varann som omväxling ..."
• "Det är en konst, eller rättare sagt ett knep med att flyga. Knepet är att lära sig kasta sig till marken och missa."
• "Ingenting rör sig snabbare än ljuset, utom möjligtvis med undantag för dåliga nyheter, som lyder sina egna speciella lagar. "
• "Det regnar så mycket att det inte blir bättre av att slå på vindrutetorkarna, men det blir lite värre av att slå av dem."
• "Zaphod stirrade på Arthur. Grabben, du har just räddat våra liv, hajar du det? -Åh, sa Arthur, det var så lite.... -Jaså? sa Zaphod, ja glöm det i så fall."
• "Detta har hänt: I begynnelsen skapades universum. Detta har senare gjort många människor upprörda, och har i vida kretsar betraktats som helt förfelat."
• "– Ääääuuu, sa Arthur och öppnade ögonen. Det är mörkt, sa han.
  – Ja, sa Ford Prefect, det är mörkt.
  – Inget ljus, sa Arthur Dent. Inget ljus, bara mörkt.
  En av dom saker som Ford Prefect alltid haft svårast att fatta när det gällde människor, var att dom alltid skulle säja och upprepa sånt som var fullkomligt uppenbart, som till exempel Det är vackert väder eller Vad lång du är eller Lilla vän, har du fallit ner i en tio meter djup brunn? Ford hade först hittat på en teori för att förklara detta märkliga beteende. Om människorna inte får röra på sina läppar, tänkte han, så kanske deras munnar torkar ihop. Efter några månaders observationer och begrundanden övergav han denna teori för en helt annan. Om dom inte hela tiden rör sina läppar, tänkte han, så kanske deras hjärnor börjar arbeta istället. Men efter ett tag övergav han även denna teori. Han tyckte den var cynisk i överkant, och bestämde sig för att han faktiskt tyckte rätt bra om människor när allt kom till kritan, men han fortsatte att oroa sig över hur illa lite dom egentligen visste om saker och ting."
• "– Vad var det för oljud? viskade Ford.
  – Det var jag som skrek, skrek Arthur.
  – Nej. Tyst! Jag tror att vi är illa ute!
  – Tror du att vi är illa ute!
  Från andra sidan dörren hördes mycket klart och tydligt ljudet av marscherande fötter.
  – Är det dentrasserna? viskade Arthur.
  – Nej, det där är stålskodda stövlar.
  Det bultade våldsamt på dörren.
  – Men vem är det då? sa Arthur.
  – Tja, sa Ford, om vi har tur är det bara vogonerna som har kommit för att kasta ut oss i rymden.
  – Och om vi har otur?
  – Om vi har otur, sa Ford sammanbitet, kanske kaptenen gör allvar av sina hotelser och läser några av sina dikter för oss först..."
• "Vogonpoesi är trots allt bara den tredje värsta i Universum. Den näst värsta är den som skrivs av azgoterna på Kria. En gång när deras störste poet, Grunthos den Väderspände, reciterade sin dikt Ode Till En Liten Grön Klet Som Jag Hittade I Armhålan En Midsommaraftons Morgon avled fyra personer i publiken av inre blödningar och Presidenten för Mellangalaktiska Konst- och Dopingsällskapet överlevde endast genom att gnaga av sig sitt ena ben. Grunthos blev, berättas det, lite besviken över mottagandet av dikten och skulle just börja med en uppläsning av sin tolv band långa episka dikt Mitt Älsklingsgurgel På Strandkanten när hans egen tjocktarm, i ett desperat försök att rädda liv och civilisation, hoppade rakt upp genom halsen på honom och ströp hans hjärna."

"Alla tiders värsta poesi gick under samtidigt som sin skapare, Paula Nancy Millstone Jennings från Greenbridge, Essex, England i samband med utplånandet av planeten Jorden."

• "Arthur upptäckte skamset att han krupit ihop till en liten boll och låg på golvet med armarna runt huvudet. Han log blekt.
  – Vilken trevlig man, sa han. Jag önskar jag haft en dotter, för då kunde jag förbjuda henne att gifta sig med en sån där.
  – Det skulle inte vara nödvändigt, sa Ford. Dom är lika sexiga som en trafikolycka. Nej, rör dig inte, la han till när Arthur började veckla ut sig själv. Ligg kvar tills vi passerat vallen in i metarymden. Det påminner på ett obehagligt sätt om att bli drucken.
  – Vad är det för obehagligt med det?
  – Fråga ett glas vatten."

"It's unpleasantly like being drunk."
[Arthur:] "What's so unpleasant about being drunk?"
[Ford:] "You ask a glass of water."

• "– Nähä, och...vad händer nu?
  – Ja, äh...luckan här framför oss kommer att öppnas om ett litet ögonblick, och då tänker jag mig att vi kommer att flyga ut i rymdens mörker och kvävas. Om man fyller lungorna först kanske man klarar sig i trettio sekunder förstås..., sa Ford.
  Han lade händerna på ryggen, spärrade upp ögonen och började sjunga en gammal kampsång från Betelgeuse. Arthur tyckte plötsligt att han såg mycket främmande ut.
  – Så var det med den saken, sa Arthur. Nu ska vi dö.
  – Ja, sa Ford. Men vänta! Kanske inte! Vad är det där för handtag?
  – Vad då? Var då? skrek Arthur. Han vände sig hastigt om.
  – Nä, jag skojade bara, sa Ford. Nog ska vi dö, alla gånger.
  Han sjönk ihop mot väggen och fortsatte med sången där han avbrutit sig.
  – Det är vid såna här tillfällen, sa Arthur, när man sitter fångad i en av vogonernas luftslussar tillsammans med en man från Betelgeuse och just ska kvävas till döds i yttre rymden, som man verkligen önskar att man hade lyssnat på vad mamma sa när jag var liten.
  – Vad sa hon?
  – Jag vet inte. Jag hörde inte på.
  – Synd, sa Ford och fortsatte sjunga."