Partiet: en olycklig kärlekshistoria

Från Wikiquote
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Citat relaterade till Partiet: en olycklig kärlekshistoria.

Partiet: en olycklig kärlekshistoria är en bok av Eva Franchell utgiven 2012 på Bonnier förlag.

Citat[redigera]

  • Om sin tid i Regeringskansliet som pressekreterare åt Anna Lindh:
    "[...] Man vande sig snabbt vid lyxen. Bilen som hämtade utanför porten och släppte av vid flygplanstrappan. De vita skinnklädda flygplansfåtöljerna och toaletten som gömts under lock av ädelträ. Hotellrummen med kristallkronor och vit marmor, svart marmor och ständigt denna diskreta uppassning. Privatchauffören i New York visste var vi gärna handlade våra kläder. Man anpassar sig så snabbt. Om chauffören var upptagen var det bara ett finger upp i luften för att stoppa en taxi. Det föll mig aldrig in att ta tunnelbanan i New York."
  • Om sin tid i Regeringskansliet som pressekreterare åt Anna Lindh:
    "[Jag deltog] i en skrämmande snabb elitisering av partiet. Vi som var statssekreterare, politiskt sakkunniga och pressekreterare var hybridfolket, vi var politiker men inte tillsatta av partimedlemmarna utan handplockade till våra tjänster. Vi hade inget mandat och representerade inget annat än våra egna karriärer. Många av oss hade inte ens haft ett vanligt jobb och ändå fick vi sitta där med våra höga löner och bolla med statens miljarder."
  • "Det var ingen liten makt de hade, de politiska tjänstemän som på sextiotalet bestämde hur befolkningen skulle leva från vaggan till graven. Från förorten till det gigantiska äldreboendet på kullen mitt i stan. Jag kan förstå att dagens yngre sossar strävar efter den makt som politikerna hade då. Men dagens unga kan inte minnas känslan av vanmakt som uppstod hos de människor som skyfflades runt för att passa i den osentimentala konstruktionen."
  • Om avvisningen av egyptierna Ahmed Agiza och Mohammed Alzery i december 2001:
    "Det var Anna Lindh som skrev på avvisningspappret, det var Thomas Bodström som ansvarade för de svenska kontakterna med CIA, men det var givetvis Göran Persson som ytterst tog beslutet att de skulle brya mot folkrätten. [...] Efter sin död var det Anna Lindh som fick hela skulden för de brutala utvisningarna. Visst var hon ansvarig, men Göran Persson har senare medgivit att han pratade med henne om egyptierna. Thomas Bodström hävdar att han inte läste några handlingar, han menar att han som justitieminister sällan läste några papper. När det gällde just utvisningarna till Egypten fick han måndagen den sjuttonde december 2001 en muntlig föredragning av Säpo, men det är möjligt att han som justitieminister valde att inte heller lyssna."