Röde Orm

Från Wikiquote
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Röde Orm är en äventyrsberättelse i två delar av den svenske författaren Frans G. Bengtsson. Första delen, Sjöfarare i västerled, utkom 1941 medan andra delen, Hemma och i österled, utkom 1945. Berättelsen utspelar sig under vikingatiden och skildrar Orm Tostessons äventyr.

Citat[redigera]

  • -Ännu är inte alla Jomsvikingar döda!
  • "Orm sade på gamla dagar om denna tid, att den var lång att leva men kort att berätta om; ty den ena dagen var den andra lik, så att det på ett sätt var som om tiden stått stilla. Men han hade några tecken som visade honom hur tiden gick; det ena var hans skägg. Han var den ende som satts till åran som skägglös yngling; men snart började han skägg växa och blev ännu rödare än hans hår, och till sist var det så långt att det sopade åran när han satt böjd över den. Därefter blev det inte längre, ty årans svep höll det avskavt vid den längden; och av alla sätt att ansa skägg, brukade han säga, var detta det sämsta."
  • Röda Näbb, du hårda smide!
    Hårt du mött,
    när gnistor ljunga.
  • "Han nådde de kristnas bygder på andra sidan ödemarken, där ingen andalusisk här kommit i mannaminne; och var dag blev det nu strider, ty de kristna försvarade sig gott bland bergen och hålvägarna. En kväll, när hären slagit läger och Almansur efter kvällsbönen vilade sig i sitt stora tält, gjorde de kristna ett överfall och hade i början framgång; en flock bröt in i lägret, och ett stort larm uppstod, med härrop och skrik efter hjälp. Almansur kom i hast ut ur sitt tält, med hjälm och svärd men utan brynja, för att se vad som stod på; Orm och två av hans män, Halle och Rapp den Enögde, hade vakt vid tältdörren den kvällen. I detsamma kommo några fientliga ryttare fram mot tältet i full fart; och när de sågo Almansur, kände de igen honom på hans hjälmdok (ty han var den ende i hären som var klädd i den färgen) och tjöto i iver och slungade spjut emot honom. Det var halvmörkt, och Almansur var gammal och kunde inte väja för spjuten; men Orm, som stod närmast, sprang fram och stötte omkull honom framstupa och tog två spjut på sin sköld och ett i axeln. Ett fjärde skrapade Almansur i sidan, där han låg på marken, så att blod kom. Halle och Rapp sprungo emot fienderna och slungade sina spjut och fällde en man; och nu kom folk till från alla håll, och de kristna blevo dödade eller bortdrivna.
    Orm drog ut spjutet som träffat honom och hjälpte upp Almansur och var inte säker på hur denne skulle tycka om att ha blivit kullslagen. Men Almansur var belåten med sitt sår, som var det första han någonsin fått; ty han höll det för en stor lycka att få spilla sitt blod för Allah, när skadan inte var värre. Han lät tillkalla tre av sina ryttaröverstar, och förebrådde dem inför sina församlade hövitsmän att de hållit dålig vakt kring lägret. De kastade sig framstupa för hans fötter och gräto och bekände sitt fel; och Almansur gav dem därpå, såsom hans vana var när han var mild till sinnes, tid att framsäga sina böner och binda upp sina skägg, innan deras huvuden höggos av."