Josef Stalin

Citat relaterade till Josef Stalin.

Den nationella oavhängighetens och den nationella suveränitetens fana har kastats överbord. Det råder inget tvivel om att ni, representanter för de kommunistiska och demokratiska partierna, bör höja denna fana och föra den framåt, om ni vill bli nationens ledande kraft. Det finns ingen annan som kan höja den.

Om leninismens grunder - Föreläsningar hållna vid Sverdlovuniversitetet

• Stilen i arbetet.
  Här är det inte fråga om litterär stil. Jag syftar på stilen i arbetet, på det specifika och säregna i leninismens praktik, som danar en särskild typ av en leninistisk funktionär. Leninismen är en teoretisk och praktisk skola, som utdanar en särskilt typ av parti- och statsfunktionärer, skapar en särskild, leninsk stil i arbetet.
  
  Vari består de karaktäristiska dragen i denna stil? Vilka är dess särdrag?
  
  Dessa särdrag är två:
  
  a) rysk revolutionär hänförelse och
  b) amerikansk driftighet.
  
  Leninismens stil består i en kombination av dessa två säregenheter i partiarbetet och i det statliga arbetet.
  
  Den ryska revolutionära hänförelsen är ett motgift mot tröghet, slentrian, konservatism, tankeslöhet, en trälbunden inställning till de nedärvda traditionerna. Den ryska revolutionära hänförelsen är den livgivande kraft som väcker tanken, driver framåt, som bryter ned allt det gamla, öppnar nya perspektiv. Utan den är allt framåtskridande omöjligt.
  
  Men den ryska revolutionära hänförelsen har alla förutsättningar för att i praktiken urarta till en tom »revolutionär« manilovism, om den inte förknippas med amerikansk driftighet i arbetet. Det finns otaliga exempel på en sådan urartning. Vem känner inte till det »revolutionära« projektmakeriets och det »revolutionära« planmakeriets sjukdom, som har sin källa i tron på makten hos ett dekret, med vilket allt kan ordnas och allt kan göras om. En rysk författare, Ilja Ehrenburg, har i berättelsen »Uskomtjel« (rysk förkortning av »Den fullkomliga kommunistiska människan«) skildrat typen av en »bolsjevik«, som led av denna sjukdom och som föresatte sig att göra upp ett schema för en idealisk, fullkomlig människa och … »drunknade« i detta »arbete«. Berättelsen innehåller mycken överdrift, men att den beskriver sjukdomen mycket bra, det är otvivelaktigt.
  • Leninismens grunder, här hämtat från [1]

Lenin och leninismen

Imperialismens världsfront måste mötas av den revolutionära rörelsens i alla länder samlade front.

• Förr kunde man tala om den proletära revolutionen i det ena eller det andra landet liksom om en särskild, självständig storhet i motsats till kapitalets enskilda, nationella front som dess antipod. Denna ståndpunkt är nu otillräcklig. Nu måste man tala om den proletära världsrevolutionen, ty kapitalets skilda, nationella fronter har nu slutits samman i en gemensam kedja: imperialismens världsfront, som måste mötas av den revolutionära rörelsens i alla länder samlade front.
  Förr beaktade man den proletära revolutionen som ett resultat uteslutande av den inre utvecklingen i ett givet land. Nu är denna ståndpunkt redan otillräcklig. Nu måste man betrakta den proletära revolutionen främst som ett resultat av utvecklingen av motsättningarna inom imperialismens världssystem, som ett resultat av en bresch i imperialismens världsfront i det ena eller andra landet.
  • Lenin och leninismen, sid. 39-40.

Leninismens problem

• Kan man med våld påtvinga klassen partiets ledning? Nej, det kan man inte. I varje fall kan en sådan ledning inte bli avsevärt långvarig. Om partiet vill förbli ett proletariatets parti, måste det veta att det framför allt och huvudsakligen är arbetarklassens ledare, anförare och lärare.
  • Leninismens problem, sid 193. (Leninismens frågor)

• Det är opportunisternas vanliga metod: på grund av att det förekommer överdrifter vid genomförandet av den riktiga politiken, så skall denna linje slopas och ersättas med en opportunistisk linje.
  • Leninismens problem, sid 404. (Om högeravvikelsen i SUKP(b))

• Med jämlikhet förstår marxismen inte jämnstrukenhet på de personliga behovens och livsföringens område, utan klassernas avskaffande, d. v. s.: a) att alla arbetande i lika mån befrias från utsugningen, sedan kapitalisterna störtats och exproprierats, b) att privatäganderätten till produktionsmedlen avskaffats lika för alla, sedan de övergått i hela samhällets ägo c) att alla har samma plikt att arbeta efter sin förmåga och alla arbetande samma rätt att få ersättning efter sitt arbete (det socialistiska samhället), d) att alla har samma rätt att få ersättning efter sina behov (det kommunistiska samhället). Härvid utgår marxismen ifrån att människornas smak och behov inte brukar vara och inte kan vara likadana och jämställda till kvalitet och kvantitet vare sig under socialismens eller kommunismens period. Det är den marxistiska uppfattningen om jämlikhet. Marxismen har inte erkänt och erkänner inte någon annan slags jämlikhet.
  • Leninismens problem, sid 724. (Tal på kollektivjordbrukens slagbrigadörers första unionskongress)

• Saken torde vara klar. Det skulle varit meningslöst att störta kapitalismen i oktober 1917 och bygga upp socialismen under loppet av en hel rad år, om vi inte uppnår att människorna hos oss lever i välstånd. Socialismen betyder inte fattigdom och umbäranden, utan avskaffande av fattigdomen och försakelserna och organiserandet av ett välbärgat och kulturellt liv för samhällets alla medlemmar.
  • Leninismens problem, sid 726. (Tal på kollektivjordbrukens slagbrigadörers första unionskongress)

• Vad beträffar frihet för olika politiska partier, så hyser vi här en något avvikande uppfattning. Partiet är en del av klassen, dess avancerade del. Fler partier, och således också partifrihet, kan existera endast i ett samhälle, där det finnes antagonistiska klasser, vilkas intressen är fientliga och oförsonliga, där det exempelvis finnes kapitalister och arbetare.
  • Leninismens problem, sid 801. (Om förslaget till Sovjetunionens författning)

• Det viktigaste, som bourgeoisin i alla länder och deras reformistiska bihang särskilt strävar efter, är att förtaga arbetarklassen tron på dess egna krafter, tron på möjligheten och oundvikligheten av dess seger och härmed för evigt bibehålla det kapitalistiska slaveriet. Ty bourgeoisin vet att om kapitalismen ännu inte störtats och om den fortfarande existerar, så har den inte sina goda egenskaper att tacka för detta utan den omständighet, att proletariatet ännu inte i tillräcklig grad tror på möjligheten av sin seger.
  • Leninismens problem, sid 917. (Om förslaget till Sovjetunionens författning)

Stalin och demokratin

Iosif Vissarionovitj Dzjugasjvili, cirka 23 år gammal.

• Vi har inte olika politiska partier. Lyckligtvis, eller olyckligtvis, så har vi bara ett parti.
  • Josef Stalin under en diskussion om rösträkningssystem på SUKP(b):s centralkommitésammanträde i juni 1937. Stalin föreslog därefter att alla samhällsorganisationer, förutom kommunistpartiet, skulle tillåtas delta i rösträkningen i de kommande valen. Citerat ur Grover Furrs Stalin and the Struggle for Democratic Reform.

• Ni är förbryllad över att bara ett parti kommer att delta i valen. Ni kan inte se hur ett val med motkandidater kan äga rum under dessa omständigheter. Men nu förhåller det sig så att kandidater inte bara kommer att ställas upp av Kommunistiska Partiet, utan av alla sorters folkliga, icke partimässiga organisationer. Och vi har hundratals sådana. Vi har inga stridande partier längre eftersom vi inte har en kapitalistklass som strider mot en arbetarklass som är exploaterad av kapitalister. Vårt samhälle består uteslutande av arbetande människor i stad och på land, av arbetare, bönder och intellektuella. Var och en av dessa grupper kan ha egna speciella intressen och de kan uttrycka dem genom den mängd av folkliga organisationer som finns.
  • Stalin i intervju med den amerikanske tidningsmannen Roy Howard, mars 1935, om varför han vill ha konkurrerande vallistor. Citerat ur Anders Carlssons Om socialismens demokratiska erfarenheter [2].

• Ni tror att det inte kommer att förekomma någon valkamp. Men det kommer det att göra och jag ser fram mot livliga valkampanjer. Det är inte få institutioner i vårt land som fungerar dåligt. Det förekommer att den ena eller andra lokala myndigheten misslyckas med att tillfredställa de mångskiftande och växande kraven från arbetande människor i stad och på land. Har ni byggt en bra skola eller inte? Har ni förbättrat boendeförhållandena? Är ni byråkrater? Har ni bidragit till att göra arbetet mer effektivt och livet mer kultiverat? Sådana blir kriterierna när miljoner väljare skall avgöra kandidaternas lämplighet, genom att förkasta de som inte uppfyller kraven genom att stryka deras namn från vallistorna, för att istället lyfta fram de bästa. Ja, valkampanjerna kommer att bli livliga, de kommer att handla om ett antal, mycket akuta problem, av såväl principiell som praktisk natur, av största betydelse för folket. Vårt nya valsystem kommer att strama upp alla våra institutioner och organisationer och tvinga dem att förbättra sitt arbete. Allmänna, lika, direkta och hemliga val blir en piska i handen på befolkningen mot de myndighetsorgan som arbetar dåligt. Enligt min uppfattning blir den nya sovjetkonstitutionen den mest demokratiska i världen.
  • Stalin på centralkommitésammanträde under diskussion om den nya författningen och valsystemet på 1930-talet. Samma källa som ovan.

• Några säger att detta är farligt, eftersom element fientliga till sovjetmakten kan smyga sig in i de högsta ämbeten, som före detta vitgardister, kulaker och präster och så vidare. Men tänk efter, vad är det att frukta? Om du är rädd för vargar, så skall du inte gå i skogen. För det första är inte alla före detta vitgardister, kulaker och präster fientliga till sovjetmakten. För det andra, om människor här och där väljer fientliga krafter, så betyder det att vårt agitatoriska arbete är uselt organiserat, och då har vi fullt ut förtjänat denna vanära.
  • Stalin på centralkommitésammanträde om vikten av demokratiska reformer i Sovjetunionen under mitten av 1930-talet. Samma källa som ovan.

Övriga citat

• Tidigare tillät sig bourgeoisien att spela liberal, den försvarade de borgerligt-demokratiska friheterna och gjorde sig därmed populär hos folket. Nu finns inte ett spår kvar av liberalismen. Nu existerar inte längre den sk personlighetens frihet – personlighetens rättigheter erkännes nu endast för dem som har kapital, och alla övriga medborgare betraktas som mänskligt råmaterial, som bara duger till att exploateras. Principen om människornas och nationernas likaberättigande har trampats under fötterna, den har ersatts med principen om fullständiga rättigheter för den exploaterande minoriteten, och rättslöshet för den exploaterade majoriteten av medborgarna. De borgerligt-demokratiska friheternas fana har kastats överbord. Jag tror att ni, representanter för de kommunistiska och demokratiska partierna, bör höja denna fana och föra den framåt, om ni vill samla folkets majoritet kring er. Det finns ingen annan som kan höja den.
  
  Tidigare betraktades bourgeoisien som nationens överhuvud, den försvarade nationens rättigheter och oavhängighet och satte dem ’över allt annat’. Nu finns inte ett spår av ’den nationella principen’. Nu säljer bourgeoisien nationens rättigheter och oavhängighet för dollar. Den nationella oavhängighetens och den nationella suveränitetens fana har kastats överbord. Det råder inget tvivel om att ni, representanter för de kommunistiska och demokratiska partierna, bör höja denna fana och föra den framåt, om ni vill bli nationens ledande kraft. Det finns ingen annan som kan höja den.
  • Stalin på SUKP:s 19:e kongress 1952. Här citerat ur Anders Carlssons artikel EU och den nationella frågan – 3 EU-kedjan bryts vid dess svagaste länk i Proletären [3].

• Detta verk är starkare än Goethes Faust (kärleken besegrar döden)
  • Maksim Gorkij läste högt sin saga Flickan och döden för Stalin och två andra kamrater och Stalin skrev därefter dessa ord på sista sidan i boken. [4] [5].

• Den andra frågan hänför sig till uppgifterna i kampen mot byråkratismen, uppgiften att organisera en masskritik mot våra brister, uppgiften att organisera en masskontroll underifrån.
  Byråkratismen är en av våra värsta fiender på marsch framåt. Den lever i alla våra organisationer - i partiorganisationerna liksom i kommunistiska ungdomsförbundets organisationer, i fackföreningsorganisationerna och i de ekonomiska organisationerna. Då man talar om byråkrater pekar man i regel på de gamla partilösa ämbetsmännen, som i våra karikatyrer vanligen framställes som folk med glasögon (munterhet). Det är inte helt riktigt, kamrater. Om det bara rörde sig om de gamla byråkraterna, så vore kampen mot byråkratismen den lättaste sak i världen. Det värsta är, att det inte bara rörde sig om de gamla byråkraterna. Det rör sig om de nya byråkraterna, kamrater, det rör sig om byråkrater som sympatiserar med Sovjetmakten, det rör sig slutligen om byråkrater från kommunisternas led. Den kommunistiska byråkraten är den farligaste typen av byråkrat. Varför? Eftersom han maskerar sin byråkratism med sitt partimedlemskap. Och sådana kommunistiska byråkrater finns det tyvärr inte få av hos oss.
  • Tal på Sovjetunionens Leninska Kommunistiska Ungdomsförbunds åttonde kongress den 16 maj 1928. Citerat ur Stalin i urval, sid. 245-6.

• För att avskaffa krigens oundviklighet måste man förinta imperialismen.
  • Socialismens ekonomiska problem i SSRU, sid 36.

• Ni talar om tillgivenhet mot mig. Det kan så vara att dessa ord bara av en slump undfallit er. Det kan så vara. Men om orden inte undfallit er av en slump, skulle jag vilja råda er att vräka principen om tillgivenhet mot personer över bord. Det är inte ett bolsjevikiskt sätt att vara. Var tillgiven arbetarklassen, ert parti, er stat. Det är nödvändigt och bra. Men förväxla inte denna tillgivenhet med tillgivenhet mot personer, med detta ihåliga och onyttiga intelligentiamässiga frasmakeri.
  • Stalin i ett brev till en partifunktionär, december 1929, citerat ur boken heter "Vad Stalin verkligen sagt" av Franz Marek.

• Nationell och rasmässig chauvinism är ett arv från de människofientliga vanor som karaktäriserar kannibalismens period. Anti-semitism, som en extrem form av rasmässig chauvinism, är det farligaste arvet från kannibalismen. Anti-semitism är till fördel för exploatörerna som en åskledare som leder bort de slag som riktas mot det arbetande folket under kapitalismen. Anti-semitism är farlig för det arbetande folket som ett falskt spår som leder dem bort från den rätta vägen och placerar dem i djungeln. Därför kan kommunister, som konskeventa internationalister, inte vara annat än oförsonliga, svurna fiender till anti-semitism.
  I Sovjetunionen är anti-semitism straffbar med lagens strängaste straff som ettt fenomen som är djupt fientlig till sovjetsystemet. Enligt sovjetisk lag kan aktiva anti-semiter dömas till döden.
  • Stalin svar till en förfrågan från Judiska Nyhetsbyrån 12/1 1931. Citerat ur Anders Carlssons Resa in i det okända, sid. 497-98.

Andra om Stalin

Rysk revolutionär hänförelse och amerikansk driftighet!

• Vad än Stalin gjorde med ryssarna var han bra för vanligt folk i väst. Stalin lyckades injaga så mycket fruktan i västvärldens kapitalister att de i rädsla för världsrevolutionen gjorde stora eftergifter för arbetarklassen.
  • Eric Hobsbawm, Ytterligheternas tidsålder. Det korta 1900-talet: 1914-1991, sid. 75. Här citerat ur Anders Carlsson - Resa in i det okända, sid. 20.

• Det var i Moskva år 1922.
  En högtidlighet för Kominterns fjärde världskongress i Fackföreningarnas Hus - den förutvarande adelsklubben. Lenin hade talat på kongressen men återvänt till sitt sjukläger. Sviterna av Dora Kaplans kula gjorde sig alltjämt påminda. Men de flesta av partiets och Internationalens ledare var där och hälsades med entusiastiska applåder. Men allt detta blev matt inför den väldiga bifallsstorm, med vilken de därvarande ryssarna hälsade en nyinkommen. Det var en bifallsåska av det slag, som man bara kan höra i Sovjetunionen, när alla slussar öppnas av hänförelsen.
  En skandinav frågade en av de närvarande ryssarna:
  - Vem var det som kom?
  Den ryske kamraten svarade, något häpen över skandinavens okunnighet:
  - Det var Stalin.
  • Gustav Johanssons inledning i Stalin - folkledaren. Här citerat ur artikelns återgivning i J.V. Stalin - bolsjevikernas stålhårde ledare, sid. 192, på Proletärkulturs förlag.

• Inte kommer du kunna beskriva detta så att europeiska och amerikanska liberaler begriper att det inte är så att ja är ja och nej är nej utan att det just är vad därutöver är som är verkligt. De förmår inte se Stalin som en gestalt i historien. De vill ha gudar ur maskinen eller djävlar upp ur underjordsluckan. De tror med Paulus att det är vankelmod att kunna se en politisk ledare av stort format som Stalin på gott och ont - mycket gott och mycket ont - i sitt historiska sammanhang. Därför tror de också att kineserna trollar med truten när de säger att Stalin är till sjuttio delar god och till trettio delar ond.
  • Gun Kessle till Jan Myrdal i Myrdals Sidenvägen, sid. 304.

• Sluta med det där, Koba, innan du gör dig löjlig. Vi vet allihop att det teoretiska inte precis är din starka sida.
  • David Rjazanov till Stalin under ett partimöte. Citerat i: Deutscher, Isaac - Stalin, en politisk biografi, sid. 227, René Coeckelberghs, bokförlag, 1973, Stockholm. ISBN 91-7212-013-4

• Josef Stalin var en stor man; få män under 1900-talet når hans storhet. Han var enkel, lugn och modig. Han förlorade sällan sin pondus; han gick igenom sina problem sakta; fattade tydliga och bestämda beslut; han övergav inte sina ideal och hängav sig inte åt prålighet eller avstod från sin rättfulla plats med värdighet…
  
  Stalin var inte en vanlig man; han var mycket mer än så. Han var en man som tänkte djupsinnigt, läste analyserande och lyssnade till visdomsord, vart de än kom ifrån. Han blev attackerad och förtalad som få män med makt; ändå förlorade han sällan sin artighet eller balans; han lät inte heller attacker driva honom från hans övertygelser, eller att föra in honom i återvändsgränder när han visste att han hade rätt. Som en av mänsklighetens föraktade folkslag, var han först med att övervinna rasism och göra en enda nation av 140 folkgrupper utan att förstöra deras individualitet.
  
  Hans omdöme var grundläggande. Han såg tidigt igenom Trotskijs exhibitionism och uppblåsthet, som lurade omvärlden och speciellt USA. Den utbredda och fientliga inställningen från liberaler i dagens USA började med vårt naiva accepterande av den magnifika lögnpropaganda som Trotskij spred över världen. Som motvikt stod Stalin – oflyttbar som en sten – envist kvar, flyttade sig varken åt höger eller vänster, medan han arbetade för att skapa en sann socialism och inte de bedrägerier och den prydliga fasad Trotskij ägnade sig åt.
  • NAACP:s första ledare W.E.B. DuBois, The Oxford W.E.B. Du Bois Reader (NY: Oxford University Press, 1996), p. 287.

• I tre rum i det gamla Kreml
  lever en man som heter Josef Stalin.
  I hans rum släcks ljuset sent...
  • Pablo Neruda, Canto General (1950)

• Stalin var allas föredöme, och trots sin ålder var han alltid aktiv och outtröttlig. När kriget var över och arbetsdagarna fick en mer planmässig karaktär, åldrades Stalin på något sätt avsevärt, blev mindre rörlig, ännu mer tystlåten och fundersam. Det gångna kriget och vad som varit förknippat med det hade starkt och påtagligt satt sina spår hos honom.
  Läsare av den första utgåvan av min bok har ofta frågat mig om det förekom fel i högkvarterets arbete och hos Stalin som högste befälhavare.
  I de delar av boken som behandlar de konkreta händelserna, har jag berättat om några fel och misstag som inträffade vid ledningen av de väpnade styrkorna. Jag har redan tidigare sagt, att allteftersom man fick erfarenheter från krigföringen rättades fel och misstag skickligt till och de blev allt färre och färre.
  Stalin gjorde en stor personlig insats för segern över det fascistiska Tyskland och dess allierade. Hans auktoritet var utomordentligt stor och därför mottogs utnämningen av Stalin till högste befälhavare med entusiasm av folket och trupperna. Som bekant är det mänskligt att fela, och Stalin begick verkligen misstag under början av kriget, fram till slaget vid Stalingrad. Han begrundade dem djupt och led inombords över dem, men strävade också att dra lärdom av dem och inte upprepa dem igen.
  /…/
  Stalin arbetade vanligtvis i sitt arbetsrum i Kreml. Det var ett rymligt, ganska ljust rum, vars väggar var klädda med mörkt ekträ. I rummet stod ett långt bord som var täckt av en grön duk. På väggarna hängde porträtt av Marx, Engels och Lenin. Under kriget dök dessutom Suvorovs och Kutuzovs porträtt upp. Stolarna var hårda. Det fanns inga onödiga saker i rummet. En enorm jordglob var inrymd i ett intilliggande rum, bredvid den stod ett bord, och på väggarna hängde olika världskartor.
  /…/
  Generalstabsofficerarna och högkvarters företrädare vecklade ut kartor på det stora bordet och rapporterade stående om situationen vid fronterna för Stalin. Ibland använde de anteckningar. Stalin gick med stora steg, vaggande fram och tillbaka i arbetsrummet medan han lyssnade. Tid efter annan gick han fram till det stora bordet, böjde sig över det och granskade ihärdigt den framlagda kartan. Emellanåt återvände han till sitt skrivbord, tog ett paket "Herzegovina Flor"-papyrosser, rev itu några och stoppade sakta sin pipa med tobaken.
  Arbetsstilen var som regel saklig och lugn. Alla kunde uttala sin mening. Stalin behandlade alla lika – strikt och officiellt. Han hade förmågan att lyssna uppmärksamt när någon rapporterade sakkunnigt till honom. Själv var han fårordig och tyckte inte om pratsamhet hos andra. Ofta avbröt han de talande med inpass som ”kortare!”, ”tydligare!”. Sammanträdena öppnade han utan några inledande ord. Han talade tyst och ledigt, och bara om det väsentliga i varje fråga. Han var lakonisk och formulerade sina tankar klart.
  Under de långa krigsåren blev jag övertygad om att Stalin inte var en sådan människa, som man inte skulle kunna ställa skarpa frågor till eller tvista med och vidhålla sin egen bestämda uppfattning gentemot. Om någon påstår motsatsen, kan jag säga direkt att dessa påståenden är falska.
  /…/
  Stalin gillade inte att sitta och under samtalet gick han sakta omkring i rummet, stannade då och då, gick närmre den person han talade med och tittade denne rakt i ögonen. Han hade en skarp och genomträngande blick. Han talade tyst, med tydliga mellanrum mellan varje mening och nästan helt utan gester. I händerna höll han ofta sin pipa, även om den var urrökt, och tyckte om att stryka sig med den över mustascherna. Han talade med påtaglig georgisk accent, men behärskade ryska språket utmärkt och älskade att använda målande beskrivningar, litterära exempel och metaforer.
  Stalin skrattade sällan, men när han någon gång skrattade, var det tyst, nästan för sig själv. Han hade dock humor och uppskattade kvickheter och skämt. Han hade mycket skarp syn och kunde läsa utan glasögon i den skummaste belysning. Som regel skrev han själv för hand. Han läste mycket och var välinformerad inom de mest skiftande kunskapsområden. Hans förbluffande arbetskapacitet och förmåga att snabbt förstå kärnan i problemen tillät honom att på en dag gå igenom och tillgodogöra sig en sådan mängd skiftande material, som det bara är få förunnat.
  Det är svårt att säga, vilket karaktärsdrag som övervägde hos honom. Stalin var en mångsidig och begåvad människa, men ojämn. Han hade en stark vilja och en sluten och häftig karaktär. Även om han var lugn och eftertänksam, kunde han emellanåt bli starkt irriterad och uppretad. Då svek honom hans objektivitet. Han förändrades genast, ansiktet blev ännu blekare, hans blick blev tung och hård. Jag kände inte många män som var djärva nog att stå emot Stalins ilska och parera stöten.
  /…/
  Man frågar mig ofta om Stalin verkligen var en framstående militär tänkare vad gäller uppbygget av de väpnade styrkorna och om han verkligen var expert i taktiska och strategiska frågor.
  Jag kan bestämt fastslå, att Stalin behärskade grundprinciperna för organisation av operationer med Fronter och operationer med grupper av Fronter och att han ledde dem med stor sakkunskap. Han satte sig in i omfattande strategiska frågor utan svårighet. Denna Stalins förmåga som högste överbefälhavare kom särskilt till sin rätt i och med slaget vid Stalingrad och även framledes.
  Den legend som vunnit spridning om att högste överbefälhavaren skulle ha studerat läget och fattat beslut med hjälp av en jordglob stämmer inte med verkligheten. Han arbetande naturligtvis inte med taktiska kartor, det behövde han för övrigt inte. Men på operativa kartor med situationen införd fann han sig väl tillrätta.
  /…/
  Man tillskrev Stalin personligen utarbetandet av en rad grundläggande innovationer inom krigskonsten, däribland om metoder för artillerianfall, om erövrandet av herraväldet i luften, om sätt att omringa fienden om uppsplittring av fiendens omringade grupperingar och deras förintande del för del m m.
  Det är fel. Alla dess mycket viktiga frågor är resultat som uppnåddes av trupperna vid slag och strider mot fienden. De är frukten av djuplodande reflexioner över och generaliseringar av erfarenheter från ett stort kollektiv av ledande härförare och truppbefälhavare. Stalins förtjänst består härvid i att han snabbt och riktigt uppfattade de militära specialisternas råd, kompletterade och utvecklade dem och sedan i generell form – som instruktioner, direktiv och reglementen – omgående överförde dem till trupperna som praktisk vägledning.
  När det vidare gällde att trygga operationer, bilda strategiska reserver, organisera produktionen av stridsmedel och, generellt sett, produktion av allt som var nödvändigt för krigföringen, så visade sig högste överbefälhavaren vara en verklig framstående organisatör. Det vore orätt ifall vi inte erkände hans förtjänster i detta.
  • Georgij Zjukov, Minnen och reflexioner, sid. 319-324.