Alf Ahlberg
Alf Ahlberg, född 21 oktober 1892, död 29 januari 1979, var en svensk författare.
Citat
[redigera]- Att vara svensk är till en början att tillhöra ett folk och därtill ett mycket gammalt folk. Mången förefaller detta vara en trivial och självklar sanning, men så är det alldeles icke. Det lilla ordet folk täcker en stor och egenartad verklighet. Ett folk är inte detsamma som summan av de individer, som bebo en avgränsad geografisk yta. Svenska folket är något ojämförligt större och högre än summan av de svenskar, som i dag bebo vårt land plus dem, som bo spridda i främmande länder. Det är enheten av de döda, de levande och de ofödda i oräknade generationer bakåt och framåt i tiden. Sverige är inte bara det land vi själva bebygga utan jämväl det land, där våra barn en gång få bo och våra fäder sova under kyrkohällen. De döda, både de namnkunnigaste och de namnlösa, leva bland oss i sitt verk och sin gärning och bestämma hela vårt sätt att vara såsom svenskar, att tänka, känna och vilja. Själva äro vi snart borta och ingen känner mera vårt rum. Men svenska folket skall leva efter oss som det levat före oss. Det betyder att vårt sätt att tänka, känna och handla som svenskar också är bestämt av hänsynen till de ofödda släkterna, att de verka som motivkrafter i vårt liv i dag. Vi nu levande, som för ett kort ögonblick representera svenska folket och ha att i en ödestid för vårt land bära ansvaret inför de hädangångna och de ofödda – vi äro blott löven på ett gammalt träd, som spricka ut om våren, vissna och falla av om hösten. Ingen räknar dem, ty det är trädets liv det kommer an på. Som medlemmar av ett folk äro vi något annat och mer än blott kortlivade individer, vi ha del i ett högre överindividuellt liv, som visserligen icke lever i någon abstrakt metafysisk rymd, som man ibland tänkt sig, men väl i oss och mitt ibland oss. Detta är orsaken till att den, som har en fast känsla av att tillhöra denna gemenskap mellan de döda, de levande och de ofödda, som ett folk är, kan om så skulle krävas offra det egna individuella livet för att det högre och större livet skall kunna räddas och värnas.
- Svenska folkets väsenskärna (1940)
- Upplysningstiden hade med förkärlek använt det abstrakta ordet »mänskligheten». Romantiken talar hellre om folken eller »folksjälarna». Ty människan är icke en människa i största allmänhet, hon tillhör en levande organisk gemenskap, ett folk, en nation. Nationen är icke en summa av individer utan ett övergripande helt, en metafysisk realitet.
- Filosofiens historia: från den äldsta grekiska antiken till våra dagar (1952), s. 576
- Med humanism menar jag en säregen människouppfattning, som uppfattar människan – varje människa, oberoende av nation, ras, klass, ja, även av personliga egenskaper, moraliska eller intellektuella – såsom en varelse som i sig själv har ett omistligt värde.
- Vid ett tidsskifte, omtryckt i "Teknikens himmelsfärd" (1960)