Hoppa till innehållet

Romantiken

Från Wikiquote
Världen måste romantiseras. Så finner man åter den ursprungliga meningen. ~ Novalis

Romantiken var en kulturströmning under första hälften av 1800-talet, som betonade fantasi, känsla och mystik och hade inslag av bl.a. naturbesjälning och exotism; inom filosofi, litteratur, måleri, musik m.m.

Citat

[redigera]
  • Upplysningstiden hade med förkärlek använt det abstrakta ordet »mänskligheten». Romantiken talar hellre om folken eller »folksjälarna». Ty människan är icke en människa i största allmänhet, hon tillhör en levande organisk gemenskap, ett folk, en nation. Nationen är icke en summa av individer utan ett övergripande helt, en metafysisk realitet.
    • Alf Ahlberg, Filosofiens historia: från den äldsta grekiska antiken till våra dagar (1952), s. 576
  • Romantikens antikapitalistiska konservatism är kanske inte så konstig. Framträdande romantiker hade aristokratisk bakgrund och i sådana kretsar har man sällan ett gott öga till kommersen och schackrandet. När borgarklassen med sina fabriker och banker tycktes överta adelns privilegierade position i samhället, kunde den gamla ordningens försvarare och socialister förenas i sin förfäran över industrikapitalismens hänsynslöshet och förfulning, slumkvarterens och pubarnas utbredning och kapitalisternas avsaknad av moral. De fula, bullriga och farliga fabrikerna, den osynliga och ohederliga makten hos penningen, den inomnationella rivaliteten mellan allt och alla, den enerverande nasaren och den vulgäre, nyrike entreprenören och börshajen – se där några drag i det moderna samhället som både artonhundratalets konservativa och socialister föraktade. Den romantiska antikapitalismen handlade emellertid mer om en avsky för småborgerlig upptagenhet av penningen, egoism, förfulning av stad och land samt splittrande sociala uppdelningar (Webers ”rationalisering”), än om fattigdom, utsugning, alienation och orättvisor.
    • Stefan Arvidsson, Röd tro: socialistisk kultur och livsåskådning under tvåhundra år (2023), s. 119
  • Man är inte tvungen att applådera eller ens överse med den romantiska irrationalismens alla utsvävningar, om man medger att romantikerna med sitt påpekande att människan har många mål, ofta oförutsägbara, ibland oförenliga med varandra, har riktat ett dödligt slag mot påståendet att en slutgiltig lösning av pusslet, trots alla tecken på motsatsen, ändå i princip är möjlig, att makten i förnuftets tjänst är medlet att nå dit, och att en rationell organisering kan åstadkomma den perfekta föreningen av sådana värden och motvärden som individuell frihet och social jämlikhet, spontant självförverkligande och social effektivitet, perfekt kunskap och perfekt lycka, det personliga livets anspråk och kraven från partier, klasser, nationer och allmänintresset. Detta är den tjänst som romantiken har gjort oss, och då speciellt den doktrin som utgör dess hjärta, nämligen att moralen formas av viljan och att våra mål är något vi skapar, inte något vi upptäcker.
  • Hegel må med dräpande satir ha förkastat romantikens lägre yttringar — romantikens störste filosof var han icke desto mindre.
  • Vi kan tala om en romantikens mylla, en strävan till innerlighet, fridfullhet, hembygd. Det är här som das Bodenständige kan slå rot, här får den lutherska sockenkyrkan ett enkelt uttryck i folkfromhetens tecken. Här möts människan och naturen i traditionell gemenskap, sagan och folkvisan odlas, författare som bröderna Jacob och Wilhelm Grimm, Achim von Arnim, Clemens Brentano, Joseph von Eichendorff ger litterära och poetiska uttryck åt detta. Inom måleriet möter vi hos Caspar David Friedrich en enkelhet och en innerlighet, en förening av natur och evighetslängtan – eller, som han själv uttrycker det: "Konstens enda sanna källa är hjärtat, ett rent, barnsligt sinnes språk." Och i den musikaliska romantiken möter vi Webers och Schumanns friska tonspråk.
    • Tage Lindbom, "Reaktion och romantik" i Modernismen (1995), s. 110
  • Mekaniseringen har också "sparat in" på libido, livsinstinktens energi – dvs. den avstänger den från tidigare utloppsvägar. Detta är sanningskärnan i den romantiska kontrasten mellan den moderne resenären och den vandrande poeten eller gesällen, mellan det löpande bandet och hantverket, staden och landet, fabriksgjort och hembakat bröd, segelbåten och utombordaren, osv. Förvisso var denna romantiska förteknologiska värld full av fattigdom, slit och smuts, och detta var bakgrunden till allt nöje och all förlustelse. Ändå fanns det ett "landskap", ett medium för libidinös erfarenhet som inte längre existerar.
  • Världen måste romantiseras. Så finner man åter den ursprungliga meningen. Att romantisera är ingenting annat än en kvalitativ potentiering. Det lägre jaget identifieras genom denna operation med ett bättre jag. Då jag ger det enkla en hög mening, det vanliga en hemlighetsfull innebörd, det bekanta det obekantas glans, det ändliga skenet av oändlighet, romantiserar jag det.
  • En hög uppskattning av medeltiden hyste som bekant många av de tyska romantikerna. Novalis påstående om medeltiden kunde åtskilliga skriva under på: ”Det var lysande tider, då Europa var ett kristet land som beboddes av ett kristet folk!” I Frankrike beskriver såväl Du Maistre som Chateaubriand medeltiden i lyriska termer. Från England sprids nygotiken över världen i Pugin och hans efterföljares tappningar. Snart nog reser sig nygotiska katedraler såväl i de afrikanska kolonierna som i Indien, Kina och över hela Östasien. Från Rom deklareras ungefär samtidigt att den medeltida thomismen är kyrkans normativa filosofi. Överallt inspireras tänkare och konstnärer av vitt skilda kynnen av medeltiden.
  • Vid tiden för den industriella revolutionen, när folk för första gången slogs av tanken att vår miljö är sårbar, att allt som vi är beroende av kan slösas bort och förgiftas till följd av vår galna vanvård, uppstod en estetisk rörelse som hade naturlig skönhet som sitt övergripande mål. […] Nu skulle man kunna säga att detta åberopande av estetiska värden, som ledde till den stora revolutionen inom konstnärlig känslighet som vi finner Novalis, Wordsworth, Beethoven, Schubert, Friedrich och Constable, hade en funktion – nämligen att skydda världen från vår rovdrift.
    • Roger Scruton, Kultur räknas: tro och känsla i en belägrad värld (2009) [2007], s. 159–160
  • Romantikens föreställning om att bildning är en kungsväg till utvidgade insikter och införlivande av nya kunskaper hos människan, har alltjämt sitt avgjorda värde.
  • Man måste skilja mellan romantik och sentimentalt känslorus. Den tyska romantiken är ett allvarligt och högeligen spekulativt försök att skapa en allomfattande världsåskådning. Hur mycket den än förhärligar känslan, äro dess teorier en produkt av ett intensivt tänkande.
Hämtad från ”https://sv.wikiquote.org/w/index.php?title=Romantiken&oldid=35978”