Joseph de Maistre

Varje folk har den regering det förtjänar.

Joseph-Marie, comte de Maistre (franska: [də mɛstʁ]), född 1 april 1753 i Chambéry, död 26 februari 1821 i Turin, var en savojardisk filosof, författare, advokat och diplomat. Han var den mest inflytelserike företrädaren för kontrarevolutionen och den auktoritära konservatismen under perioden som följde omedelbart efter franska revolutionen. Han räknas som en av konservatismens portalfigurer.

Citat

Statsstyrelsen är en verklig religion; den har sina dogmer, sina mysterier, sina präster.

Examen d'un écrit de Jean-Jacques Rousseau (1795)

• Människan behöver för att uppföra sig väl icke problem utan tro . . . intet är så väsentligt för henne som fördomarna.
  • Citerat av Herbert Tingsten, De konservativa idéerna (1939), s. 30

• Statsstyrelsen är en verklig religion; den har sina dogmer, sina mysterier, sina präster. Att underkasta den diskussion är att döda den, ty den lever av politisk tro.
  • Ibidem, s. 31

• En författning är ingenting annat än den politiska livsform, som anvisats varje folk av en högre makt.
  • Ibidem, s. 32

• Monarkien är den evige matematikerns verk . . . och maskinens största förtjänst är att även en obetydlig person kan få den att funktionera.
  • Ibidem, s. 33

• Om du låter var och en lita på sitt individuella förnuft inom religionen, uppstår genast fullkomlig anarki i fråga om religiös tro och den religiösa auktoriteten undergrävs. Det blir på samma sätt om var och en gör sig till domare över styrelseskickets principer: du kommer omedelbart att erfara att det blir social anarki och att den politiska auktoriteten utplånas.
  • Citerat av Gunnar Fredriksson i Konservativa idéer (1986), s. 107

• Människan är omättlig i sin maktlystnad och infantil i sina begär; alltid missnöjd med vad hon har, älskar hon blott vad hon inte har. Folk klagar på furstars despoti; de borde klaga på människans despoti. Vi är alla födda despoter, från den mest maktfullkomliga monark i Asien till barnet som kväver en fågel med sina händer för nöjet av att se att det existerar någonting som är svagare än det självt.
  • Citerat av Catarina Kärkkäinen i Liberal och konservativ gemenskap – ett försvarstal (2022), s. 42

• Därför är inte regeringen en fråga om val, den är till och med konsekvensen av tingens natur: det är omöjligt att människan är vad hon är utan att behöva styras, för en varelse som både är social och ond måste beslås med oket.
  • Citerat av Tillfallighet.org (27 september 2019)

• Därför leder allting tillbaka till alla tings författare. Makten kommer från honom, lydnaden kommer från honom, allting kommer från honom, utom ondskan.
  • Ibidem

• Alla stora nationer har förenat religion och politik.
  • Ibidem

• Människans primära behov är att låta sitt växande förnuft gå upp i det nationella förnuftet så att det kan förändra hennes individuella existens till en annan, gemensam existens, liksom en flod som rinner ut i havet alltid existerar i vattenmassorna, men namnlös och utan en avskild realitet. Vad är patriotism? Den är det nationella förnuft jag talar om; den är individens raka negation.
  • Citerat av i Joachim Retzlaff i "Förnuftets slut" av Max Horkheimer

• Det är en av människans konstiga egenskaper att skapa svårigheter för nöjet att lösa dem.
  • Citerat av Ordspråk.se

Considérations sur la France (1796)

Vi är fästade vid det högsta väsendets tron med en fin kedja som håller oss bundna utan att förslava oss. Bland det mest beundransvärda i tingens universella ordning är fria varelsers handlande under Guds hand.

• Vi är fästade vid det högsta väsendets tron med en fin kedja som håller oss bundna utan att förslava oss. Bland det mest beundransvärda i tingens universella ordning är fria varelsers handlande under Guds hand. Fria och slavar arbetar de på samma gång frivilligt och av nödvändighet; de gör i verkligheten allt det de vill, men utan att rubba de allmänna planerna.
  • Inledande meningar, svar på Jean-Jacques Rousseaus inledande ord i Du Contrat Social (1762) "Människan föds fri och överallt är hon i bojor", citerat av Svante Nordin i Filosoferna (2016), s. 147–148

• Det finns ingenting sådant som människan i världen. Jag har under mitt liv sett fransmän, italienare, ryssar etc., jag vet till och med, tack vare Montesquieu, att det finns perser; men vad beträffar människan förklarar jag att jag aldrig i mitt liv träffat henne; om hon existerar är det utan min vetskap.
  • Citerat av ibidem, s. 149

• De religiösa idéerna formar den enda grunden för alla bestående institutioner.
  • Ibidem

• De verkliga lagstiftarna utmärks av att de aldrig är vad man kallar lärda, att de inte skriver något, att de handlar mera av instinkt och ingivelse än av förnuftsskäl.
  • Citerat av Herbert Tingsten, De konservativa idéerna (1939), s. 30

Jag har under mitt liv sett fransmän, italienare, ryssar etc., jag vet till och med, tack vare Montesquieu, att det finns perser; men vad beträffar människan förklarar jag att jag aldrig i mitt liv träffat henne.

• En författning är lösningen på följande problem: att finna de lämpliga lagarna, då man känner en viss nations befolkning, seder, religion, geografiska läge, politiska förbindelser, förmögenhet samt goda och dåliga egenskaper.
  • Ibidem, s. 32–33

• Ju mer som är nedtecknat i en konstitution, desto svagare är denna; varför är lätt att förstå. Lagar är intet annat än fastslagna rättigheter, och rättigheter formuleras först när de utmanas. En mångfald nedtecknade konstitutionella regler är blott ett tecken på ett otal konflikter och på hotande sammanbrott.
  • Citerat av Simon Westberg i Västerlandets motståndsrörelse (2025), s. 62

• Varje nation har liksom varje individ ett syfte att fullfölja. Frankrike utövar ett i sanning dominerande inflytande över Europa som det är omöjligt att förneka, ett inflytande som hon har missbrukat å det grövsta. Hon var först och främst centrum i religionens struktur, och det var inte utan anledning att hennes konung förde titeln "très-chretien"; Bossuet har sannerligen inte överdrivit detta. Men hon har utövat detta inflytande i akt och mening att undergräva sitt syfte och för sedernas fördärv i Europa. Det kan därför inte överraska att fruktansvärda medel måste till för att återföra henne till hennes rätta roll.
  • Ibidem, s. 71

• Den franska adeln har endast sig själv att skylla för sina olyckor; när den inser detta har den tagit ett stort steg.
  • Ibidem, s. 72

• Alla de monster revolutionen har fött har egentligen bara verkat för kungamakten. Tack vare dem har segrars glans väckt världens beundran och omgärdat Frankrikes namn med omvärldens beundran, en ära som revolutionens brott inte helt förmörkat. På grund av dem kommer Konungen åter bestiga sin tron med all sin glans och i alla sin makt. Ja, kanske kommer denna till och med att vidgas.
  • Ibidem, s. 73

• Generaliserar man inser man att de tre stånden återfinns överallt där en vis och långvarig frihet råder. Framför allt finner vi dem i Sparta, där statens styrelse före Lykurgos ständigt vacklade mellan alltför mäktiga kungars tyranni och tider av allmän oreda när folket tillvällt sig för stor makt. Lykurgos satte dock senaten mellan dem, en senat som enligt Platon blev en motvikt och en stark barriär som höll de båda ytterligheterna i jämvikt, därmed givande staten hälsa och en fast grund, i det att senatorerna slött upp kring kungen när denne måste motstå folkets djärvhet, men å andra sidan slöt upp kring folket, om kungligt tyranni hotade.
  • Ibidem, s. 73–74

Essai sur le Principe Générateur des Constitutions Politiques (1814)

För att bränna ner en stad behövs blott ett barn eller en dåre, men för att återuppbygga den behövs arkitekter, material, arbetare, pengar och framför allt tid.

• För att bränna ner en stad behövs blott ett barn eller en dåre, men för att återuppbygga den behövs arkitekter, material, arbetare, pengar och framför allt tid.
  • Citerat av Catarina Kärkkäinen i Liberal och konservativ gemenskap – ett försvarstal (2022), s. 16

• Samhällets harmoni måste likt musikens följa de samklangens lagar som är nedlagda i universum. Stämmer vi kvinterna exakt kommer oktaverna i dissonans, och tvärt om. Eftersom vi inte kan eliminera dissonansen – det är omöjligt – får vi fördela den så gott det går. Så blir, sammantaget, det ofullkomliga del i det möjligast fullkomliga.
  • Citerat av Simon Westberg i Västerlandets motståndsrörelse (2025), s. 64

• Blott religionen odlar folken. Ingen annan känd kraft påverkar vilden. Vi behöver inte hänvisa till forntiden för bevis, vi finner säkra sådana i Amerika. Där har vi varit i nu tre århundraden, med våra lagar, konster, vetenskaper, vår civilisation och vår handel och flärd. Vad har vi uppnått mot naturtillståndet? Intet. Vi förstörde de olyckliga med svärdet och alkoholen. Sakta men säkert driver vi dem in i ödemarkerna, tills de slutligen försvinner, lika mycket offer för våra synder som för vår överlägsenhet.
  Har någon filosof alls kommit på tanken att lämna sitt land och sin bekvämlighet för att hos vildarna i Amerikas skogar tända moralens låga och avskyn för barbariet? […] Men missionärerna lyckades detta, långt över mänsklig styrka och viljekraft. De, och endast de har korsat den vida Nya världen från dess början till dess slut, för att där skapa människor. De och endast de har utfört vad ingen världslig makt ens vågat föreställa sig. Men intet når upp till Paraguays Missiones. Där ser vi klarast trons makt och förmåga till mänsklig odling.
  • Ibidem, s. 65–66

• I Hobbes system vilar samhällslagen enbart på överenskommelser. Men vad är dessa värda, om ingen naturens lag finnes för att stödja dess verkställighet? Löften, kontrakt och eder är blott ord, lika lätta att överträda som att uttala.
  • Ibidem, s. 67

• Om något är uppenbart för människor är det de två i ständig konflikt mot varandra stående krafterna i universum. Intet gott är obesudlat av det onda. Människans kraft sträcker sig sannolikt enbart till att avlägsna eller motstå det onda i syfte att skilja det från det goda, så att detta sedan må utvecklas fritt i enlighet med sitt väsen. Den kände Zanotti sade "att det är svårt att förbättra något". Den tanken döljer i sin enkelhet en stor sanning, och ansluter sig helt till Origenes reflektion, vilken ensam är värd en hel bok. Intet, säger han, kan förbättras bland människor UTAN GUD.
  • Ibidem, s. 71

Du Pape (1819)

• Påvestolens makt är genom själva sin grund minst utsatt för politikens kast. Dess utövare är dessutom alltid åldrad, ogift och prästvigd, omständigheter som utesluter nittionio hundradelar av alla de fel och passioner som hemsöker stater. Innehavaren verkar slutligen på avstånd, och med en makt skild från alla världsliga potentaters. Till yttermera visso begär han inget för sig själv, vilket stöder tilliten. Alla problem är visserligen inte lösta – det vore omöjligt – men så få som vi kan hoppas på återstår, med tanke på den mänskliga naturens svaghet.
  • Citerat av Simon Westberg i Västerlandets motståndsrörelse (2025), s. 69

Les Soirées de Saint-Pétersbourg (1821)

Varhelst det finns ett altare, där finns civilisation.

Kriget är i sig heligt, ty det ingår i världsalltets ordning.

Det är fantasin som förlorar fältslagen.

• Ingenting är mera sällsynt och ingenting heller mera intagande än en vacker sommarkväll i Sankt Petersburg, vare sig nu vinterns långvarighet och dessa kvällars ovanlighet ger dem en särskilt charm, eller, som jag tror, de verkligen är mera ljuva och stilla än i ett varmare klimat.
  • Inledning, citerat av Svante Nordin i Filosoferna (2016), s. 303

• Falska fakta är som falskmynt. De präglas av lymlar – men sprids vidare av hederliga människor.
  • "Första dialogen", citerat av Simon Westberg i "Blanda boendet" (2020:4), Axess Magasin

• Är [bödeln] en människa? Ja: Gud mottar honom i sitt hus och hör hans bön. Han är ingen förbrytare. Ändå kan man inte säga på något språk, att han skulle vara exempelvis dygdig, en ärans man eller uppskattad. Ingen moralisk hyllning skulle passa honom, då den skulle bygga på en relation till andra människor, vilket han inte har.
  Och ändå vilar all storhet, all makt och all hierarki på bödeln. Han är all mänsklig förenings skräck och band. Tag bort denna fruktansvärda funktionär från världen, och ni skall uppleva, att ni omedelbart faller ner i kaos, att tronerna störtar och samhället upplöses.
  • "Första dialogen", citerat av Simon O. Pettersson i "Behovet av bödeln" på insikt24.se (7 november 2021)

• Varhelst det finns ett altare, där finns civilisation.
  • "Andra dialogen", citerat av Det gamla Sverige på Facebook

• […] den påtagliga orättvisa som begås, då av de båda yrkesdödarna, soldaten och skarprättaren, den förre hedras och alltid har hedrats hos de folk, som hittills bebott vår jord, medan den andre däremot lika allmänt avskys.
  • "Andra dialogen", citerat av Nathan Söderblom i Jesu bergspredikan och vår tid (1930), s. 182

• All smärta är en bestraffning, och varje bestraffning är åsamkad både för kärlekens och rättvisans skull.
  • "Femte dialogen", citerat av Ordspråk.se

• Kriget är i sig heligt, ty det ingår i världsalltets ordning.
  • "Sjunde dialogen", citerat av Axel Carlberg i "Krig och kristendom", Signum (1993:5)

• Krig är gudomligt genom sina konsekvenser av övernaturlig natur som är lika allmänna som individuella. Krig är gudomligt i den mystiska härlighet som omger det och i den inte mindre oförklarliga attraktion som drar oss till det. Krig är gudomligt genom sättet det bryter ut på.
  • "Sjunde dialogen", citerat av Ordspråk.se

• Det är fantasin som förlorar fältslagen.
  • "Sjunde dialogen", citerat av Livet.se

• I hela den levande naturens domän härskar ett ohöljt våld, en sorts föreskrivet raseri som beväpnar alla varelser för en gemensam undergång. Så fort vi träder in i det levandes rike finner vi den våldsamma dödens påbud inskrivet vid livets själva gränser.
  • "Sjunde dialogen", citerat av Svante Nordin i Filosoferna (2016), s. 306

• Människan dödar för att skaffa föda och hon dödar för att klä sig; hon dödar för att smycka sig; hon dödar för att anfalla och hon dödar för att försvara sig; hon dödar för att lära sig något och hon dödar för nöjes skull.
  • Ibidem

• Hela jorden, ständigt dränkt i blod, är ingenting annat än ett väldigt altare på vilket allt levande måste offras utan slut, utan gräns, utan vila, till dess alla ting förtärts, till dess det onda utrotats, till dess döden själv är död.
  • Ibidem

Lettres à un Gentilhomme Russe sur l'Inquisition Espagnole (1822)

• Det är på grund av inkvisitionen, som det under de senaste 300 åren funnits mera lycka och lugn i Spanien än i det övriga Europa.
  • Citerat av Herbert Tingsten, De konservativa idéerna (1939), s. 34

Brevkorrespondens

• Kvinnornas fel är att de försöker efterlikna män.
  • Brev till dottern Constance de Maistre, citerat av Ordspråk.se

• Varje folk har den regering det förtjänar.
  Originalcitat:
  Toute nation a le gouvernement qu'elle mérite.
  • Brev 76 (27 August 1811) i Lettres et Opuscules, citerat av Livet.se. Citatet är ofta felaktigt tillskrivet mera välkända kommentatorer såsom Alexis de Tocqueville and Abraham Lincoln.

• Jag vet inte hur det är att vara en skojare, för det har jag aldrig varit, men att vara en hederlig man är avskyvärt.
  • Brev till riddare de Saint-Réal (21 December 1816) i Œuvre critique, xiv, s. 10, citerat av Livet.se

Citat om Joseph de Maistre

Det finns figurer i idéhistorien som varit betydelsefulla därför att de drivit sina idéer till dramatiska ytterligheter. En sådan är den franske författaren och diplomaten Joseph de Maistre, som under decennierna kring sekelskiftet 1800 med oöverträffad briljans formulerade en extrem konservatism. ~ Gunnar Fredriksson

Maistre tillhör dessa alptopparnas människor. Han bedriver ingen vetenskaplig analys, han kartlägger. Över den mikroskopiska rörligheten och föränderligheten finnes en oföränderlig ordning. Över det relativa står det absoluta, över det tillfälliga står det principiella. Över tid och rum står evigheten. Över skapelsen står Skaparen. ~ Tage Lindbom

• Som helhet är de Maistre en intressant bekantskap. Han skrev för en annan tid, men en del av hans mer allmänna iakttagelser är ännu aktuella. Hans stil är också givande, med dess kombination av kall nihilism och poetisk förmåga och övertygelse.
  • Joakim Andersen, "Joseph de Maistre" på Motpol (29 maj 2010)

• De Maistre och Edgar Poe har lärt mig att tänka.
  • Charles Baudelaire, Mitt nakna hjärta (1991) [1864], s. 139

• Vår tids stora geni – en siare!
  • Charles Baudelaire, citerat av Lena Kåreland i Samlaren (2000)

• Maistre värnade inte bara om befintliga institutioner och normer, han exemplifierade också en mera romantiskt inspirerad konservatism med upphöjande av medeltidens organiska och mer kollektivistiska samhällsuppfattning.
  • John Björkman, "Konservatism med John Björkman" (10 oktober 2015)

• Vad medlen beträffar är de desamma hos Marx och hos Maistre: politisk realism, disciplin, styrka. […] Hos Maistre liksom hos Marx innebär tidernas slut en fullbordan av Vignys stora dröm, försoningen mellan varg och lamm, brottslingens och offrets marsch fram till samma altare, återinförandet eller införandet av ett jordiskt paradis. För Marx återspeglar historiens lagar den materiella verkligheten, för Maistre återspeglar de den gudomliga verkligheten. […] En evighet skiljer dem ifråga om principerna, men den historiska betraktelsen förenar dem till slut och leder dem bägge fram till realistiska slutsatser.
  • Albert Camus, Människans revolt (2002) [1953], s. 247–248

• Mycket av Maistres tankegods kan förefalla främmande idag men han sätter fingret på viktiga frågor inom religion och det politiska livet som alltjämt är aktuella.
  • Johan Enegren, "Revolutionens fiende" i Axess Magasin (2021:5)

• Det finns figurer i idéhistorien som varit betydelsefulla därför att de drivit sina idéer till dramatiska ytterligheter. En sådan är den franske författaren och diplomaten Joseph de Maistre, som under decennierna kring sekelskiftet 1800 med oöverträffad briljans formulerade en extrem konservatism.
  • Gunnar Fredriksson, "Filosofen som försökte stoppa historiens gång" i Aftonbladet (8 juli 1998)

• de Maistre var en levande människa, en djärv och stridsglad kämpe med utomordentlig förmåga att ge polemiska utfall slagkraft och att bli uppmärksammad genom chockerande paradoxer.
  • Paul Krüger, "Fransk och sydromansk litteratur 1800–1857" i Bonniers allmänna litteraturhistoria: Romantiken (1970), s. 273

• Han var en man af Gamla Testamentet snarare af det Nya; man fann hos honom propheternas djerfva bilder, Jehovahs ljungeldar och hans åskande straffdomar. Han ryggade icke tillbaka för någon paradox; till och med bödeln och bålet skulle han kunnat nyttja. Han ville, att Gud skulle med svärdet inskärpa sin högsta magt öfver sinnena, likasom thronen kunde göra sig åtlydd genom svärd. […] Det för honom egna skaplynnet i hans stil tvang till och med dem, af hvilka han förkastades, till att läsa honom. Denna stil, som icke blifvit smittad genom någon beröring med det sistförflutna århundradets vekliga vitterlek, var djerf, storartad och egde den vilda skönheten hos en okufvad natur.
  • Alphonse de Lamartine, Restaurationens historia (1852), s. 258–259

• Det finns människor, som med stor omsorg och närsynthet granskar tillvarons detaljer, ger dem deras beskrivning, ofta i noggrant genomförda klassifikationer, för att sedan delge omgivningen resultaten av sina lärda mödor. Men det finns människor, som stiger upp på bergshöjderna för att därifrån skåda ut över allt större områden. Det är människor, som förblir bosatta där uppe i sina makroskopiska betraktelser och som inte ens som Nietzsches Zarathustra gör några tillfälliga besök hos befolkningen i dalarna. de Maistre tillhör dessa alptopparnas människor. Han bedriver ingen vetenskaplig analys, han kartlägger. Över den mikroskopiska rörligheten och föränderligheten finnes en oföränderlig ordning. Över det relativa står det absoluta, över det tillfälliga står det principiella. Över tid och rum står evigheten. Över skapelsen står Skaparen.
  • Tage Lindbom, "Joseph de Maistre" i Jakobs Stege (1979:1), s. 47

• Ordet konservatism finns ej i Joseph de Maistres språkbruk. Han vill återupprätta värden, som i det modernistiska segertåget hotar att fullkomligt förintas, och han förkunnar dessa värden som det stora alternativet i det föränderlighetens århundrade, som 1800-talet är. Han är en av detta sekels stora tänkare, men han går på varje väsentlig punkt så totalt emot det, som vi med ett modernt ord kallar tidsströmmen. Det är därför som han drabbas av att först bli förvanskad och förnekad, sedan glömd. Däremot uppstår under 1800-talets senare hälft rörelser, som ibland förbundits med Joseph de Maistres namn, och som kommit att benämnas konservativa.
  • Tage Lindbom, "Reaktion och romantik" i Modernismen (1995), s. 103

• Enligt [Alain-Gérard Slama] är det Rousseau och de Maistre som har satt bilden av det som är vänster respektive höger i fransk politik. Mot vänsterns ideala syn på individen som ansvarig och medveten ställer de Maistre en mer komplex och mer pessimistisk människosyn.
  • Ruth Lötmarker, "Fantasin och makten" i Axess Magasin (2014:2)

• De Maistre anses, som en följd av sitt resoluta försvar för tronen, svärdet och altaret vara en av konservatismens farligaste tänkare. Det är därför inte förvånande att hans namn anförs av vänsterakademiker som vill slå hål på idén om en harmlös, borgerlig konservatism.
  • Anton Stigermark, "Bödelns försvarare" (13 mars 2020)

• Trots att de Maistre av idéhistoriker gärna avfärdas som en hopplös reaktionär, en skolastisk doktor som föddes flera århundraden för sent eller som en förlöpare till den senare fascismen, så är det inte detta intryck som infinner sig vid läsning av hans många skrifter. Det första som möter läsaren är en briljant stilkonst, som bland annat gjorde avtryck på den i sin egen rätt briljante stilisten Charles Baudelaire. Här finns också utrymme för humor, ironi och sarkasm. Inte minst Sankt Petersburgs-dialogerna genljuder av ett gott temperament och utgör förvånansvärt rolig läsning.
  • Anton Stigermark, "Bödelns försvarare – Om Joseph de Maistre (del 2)" i Folkungen (25 september 2021)

• De Maistres arbeten får färg och intresse genom en blandning av mystik och cynism; han liknar stundom en konversatör, som i sin strävan att vara kvick och överraskande säger vilka absurditeter som helst, men han har också, liksom Burke, skapat en rad spirituella sentenser av tillräcklig rimlighet för att ingå i den allmänna politiska diskussionens arsenal. Ett drag av skepsis och pessimism synes bilda bakgrunden till hans paradoxer; under trosvissheten spåras ett slags intellektuell frigjordhet, som står förtvivlan nära.
  • Herbert Tingsten, De konservativa idéerna (1939), s. 28–29