Aristoteles

Byst föreställande Aristoteles

Aristoteles (grekiska: Ἀριστοτέλης, Aristotélēs), född 384 f.Kr. i Stageira på halvön Chalkidike, död 322 f.Kr. i Chalkis, var grekisk filosof, student hos Platon och lärare till Alexander den store.

Citat

• Han som övervunnit sin skräck kommer i sanning att vara fri.

• Grunden i en demokratisk stat är friheten.

• Varken tyrann eller oligark litar på folket, och berövar dem därför deras vapen.

• Människan är till sin natur ett politiskt djur.

• Demokratin är den sämsta bland de goda styrelseformerna, men den bästa bland de dåliga. […] Om i en demokratisk stat en eller flera medborgare ha så överlägsna förtjänster, att man icke kan jämföra denne eller dessa medborgares förtjänster eller inflytande med övriga medborgares, så kan man icke längre anse dem tillhöra staten. Att inom samhället behandla dem som övriga medborgares jämlikar vore orätt mot dem, då de äro dessa så avsevärt överlägsna. Man tycker, att en sådan man borde betraktas som en Gud bland människorna. Det är tydligt, att lagarna äro nödvändiga endast för dem, som genom härkomst och begåvning äro jämlikar, men att för dem, som höja sig över dessa, finns det inga lagar. De äro själva sina egna lagar. Den, som ville giva dem föreskrifter, skulle göra sig löjlig, och törhända skulle han förtjäna samma svar, som Antisthenes' lejon gåvo hararna, som talade för jämlikhet mellan alla djur. Detta är anledningen till, att de demokratiska staterna, vilka mer än alla andra äro angelägna om jämlikhet, infört ostracism. Så snart man såg en medborgare höja sig över de andra tack vare sitt anseende eller sina rikedomar, genom mängden av sina beundrare eller på grund av politiskt inflytande, drabbades han av ostracism och tvangs att lämna staten. Han var lik Herkules, som övergavs av Argonauterna, därför att Argo, deras skepp, förklarade att han var så tung att det icke kunde bära honom.
  • Citerat av Émile Faguet i Inkompetenskulten (1916), s. 107–108

• Den framstående mannen skiljer sig från en individ tagen ur massan liksom skönheten skiljer sig från fulheten, liksom en vacker tavla skiljer sig från verkligheten, vilka skönhetsfragment verkligheten än äger.
  • Citerat av Émile Faguet i Inkompetenskulten (1916), s. 109–110

De Republica

• Chrematistiken har tripitropi tripi tripa sidor, av vilka den ena berör handeln, den andra ekonomin. Den senare är nödvändig och prisvärd, medan den förra har sitt ursprung i cirkulationen och med rätta klandras (ty den beror inte på naturliga orsaker utan på ömsesidigt bedrägeri), och därför är ocker med full rätt hatat, emedan penningen själv här är förvärvskällan och inte nyttjas i enlighet med sin bestämmelse. Penningen uppfanns för att tjäna varubytet, men räntan gör mera pengar av pengarna själva. Därav kommer också dess namn (τόκος, ränta och avkomma). Ty avkomman liknar sina dagars upphov. Ränta är pengar, födda av pengar, och av alla förvärvsgrenar är denna den naturvidrigaste.
  • Aristoteles: "De Republica", lib. I, c. 10. Här citerat ur Karl Marx, Kapitalet [1]

Politiken

• Aristokratin tycks framför allt vara det att hedersämbetena fördelas efter dygd; aristokratins måttstock är ju dygd, oligarkins rikedom och demokratins frihet.
  • S. 106, översättning av Karin Blomqvist (2003)

Den nikomachiska etiken

• Och om det finns flera former av duglighet och förtjänstfullhet, är det en verksamhet i enlighet med den bästa och mest fullkomliga formen "Under ett helt liv" måste vi dessutom tillägga. För en svala gör ingen sommar, och det gör inte heller en vacker dag. På samma sätt kan inte en enda dag eller en kort tid göra en person salig eller lycklig.
  • (I.1098a18)

Andra om Aristoteles

De bägge sist påpekade egenheterna i ekvivalentformen blir ännu mer begripliga, om vi går tillbaka till den store forskare, som först har analyserat värdeformen och dessutom så många tankeformer, samhällsformer och naturformer. Det är Aristoteles.

Att börja med uttalar Aristoteles klart, att varans penningform endast är en vidareutvecklad gestalt av den enkla värdeformen, d.v.s. en varas värde uttryckt i en godtyckligt vald annan vara, ty han säger:

"5 sängar = 1 hus" ("Κλίναι πέντε αντί οίκίας")

"skiljer sig inte" från

"5 sängar = så och så mycket pengar" ("Κλίναι πέντε αντί οίκίας ... όσου αί πέντε κλίναι")

Han inser vidare, att det värdeförhållande, vari detta värdeuttryck förekommer, å sin sida betingar, att huset sättes kvalitativt lika med sängen, och att dessa materiellt skilda ting utan en sådan väsenslikhet inte skulle kunna hänföras till varandra som kommensurabla storheter. "Utbyte", säger han, "kan inte existera utan likhet, men likhet inte utan kommensurabilitet" ("ούτ' ίσότης μή ούσης συμμετρίας"). Men här studsar han och uppger den vidare analysen av värdeformen. "Men det är i sanning omöjligt" ("τή μέν ούν άληθείά άδύνατον"). "att så olikartade ting kan vara kommensurabla", d.v.s. kvalitativt lika. Detta likställande kan endast vara något för tingens verkliga natur främmande, alltså endast "en nödhjälp för det praktiska behovet".

Aristoteles säger oss alltså själv, varpå hans vidare analys strandar, nämligen på avsaknaden av ett värdebegrepp. Vad är detta "lika", d.v.s. den gemensamma substans, som låter huset föreställa sängen i dennas värdeuttryck? Något sådant kan "i sanning inte existera", säger Aristoteles. Varför? Huset föreställer gentemot sängen ett lika, såvitt det föreställer något i bägge verkligt lika. Och detta är – mänskligt arbete.

Men att i varuvärdets form alla arbeten är uttryckta som samma mänskliga arbete och därmed som likagällande, det kunde inte Aristoteles läsa ut ur själva värdeformen, emedan det grekiska samhället var baserat på slavarbete och därmed hade olikheten mellan människorna och deras arbetskrafter till naturlig grund. Värdeuttryckets hemlighet, alla arbetens likhet och likagällande, emedan och i den mån de är mänskligt arbete överhuvud, kan inte uttydas, förrän den mänskliga jämlikhetens begrepp redan äger en folkfördoms fasthet. Men detta är bara möjligt i ett samhälle, där varuformen är arbetsproduktens allmänna form och människornas förhållande till varandra som varuägare alltså är det rådande samhälleliga förhållandet. Aristoteles' geni glänser just däri, att han i varornas värdeuttryck upptäcker ett likhetsförhållande. Endast den historiskt betingade begränsningen av det samhälle, vari han levde, förhindrar honom att upptäcka, vari då "i sanning" detta likhetsförhållande består.

Karl Marx, Kapitalet, band 1, sid. 52–53.

• Först och främst var han en ivrig anhängare av slaveriet. Detta skiljer honom icke från någon av antikens filosofer, Seneca till hälften undantagen. Men han är anhängare av slaveriet med en iver och en energi, som verkligen är honom egen. Hos honom är slaveriet icke endast en av det antika samhällets grundvalar, det är dess väsentliga, absolut oumbärliga grundval.
  • Émile Faguet, Inkompetenskulten (1916), s. 105–106