Aristokrati

Bara den aristokratiska regeringsformen är förnuftig och säker.

Aristokrati betecknar ett statsskick med en privilegierad elit, vanligen baserad på börd och ofta identifierat med adel.

Citat

• Aristokratin tycks framför allt vara det att hedersämbetena fördelas efter dygd; aristokratins måttstock är ju dygd, oligarkins rikedom och demokratins frihet.
  • Aristoteles, Politiken, s. 106

• Bara den aristokratiska regeringsformen är förnuftig och säker. Kungadöme och republik är lika meningslösa och svaga, om de grundas på demokrati. Det finns bara tre slags aktningsvärda varelser: prästen, krigaren och skalden. Att veta, att döda och att skapa. De andra är skattskyldiga och dagsverksskyldiga, gjorda för stallet, dvs för att utöva det man kallar yrken.
  • Charles Baudelaire, Mitt nakna hjärta (1991) [1864], s. 71

• Aristokrati och prästerskap, en styrande klass och en uppfostrande klass, som söker harmoniskt samverka och som stundom sammanslås med kungen som tillika överstepräst — det har aldrig funnits ett samhälle utan dessa båda nödvändiga element, och det kommer aldrig att finnas något. Det ligger i människans egen natur.
  • Thomas Carlyle, Latter-Day Pamphlets (1 juli 1850), citerat i Herbert Tingstens De konservativa idéerna (1966), s. 106

• En »republik», för att nu upptaga Aristoteles terminologi, är alltså en nation, som lyder lagar, och att den lyder lagar betyder, att den lyder lagar skrivna av förfäder. — Men då är det en aristokratisk stat, ty att lyda icke dem, som representera förfädernas traditioner, d. v. s. adeln, utan förfäderna själva, i det man lyder deras tankar, som de nedlagt i en 500 år gammal lagsamling, det är vida mer aristokratiskt än att lyda aristokraterna. Dessa representera till hälften traditionen, till hälften sin egen tid; en fyrahundraårig lag representerar tiden för fyra hundra år sedan och ingenting annat. Att lyda vad antikens sociologer förstå med lag, det är icke att lyda Scipio, som jag möter på Sacra via, det är att lyda hans stamfäders farfars far. Det är ultraaristokratiskt! — Alldeles! Lagen är aristokratisk, och endast dekretet och tillfälighetslagen äro demokratiska.
  • Émile Faguet, Inkompetenskulten (1916), s. 66

• Ett sunt folk är ett folk, där aristokratin är folkvänlig och folket aristokratiskt.
  • Émile Faguet i Inkompetenskulten (1916), s. 193

• Född aristokrat, fast av borgerliga föräldrar.
  • Markisen Claes Lagergren (om sig själv) i Mitt livs minnen 1,164

• Adrian kom denna klara höst till socialisterna, dit varje ung individualist kommer, då han vill söka uttrycket för sin individualism, utan att finna det. Människan vill aristokrati. Den fattigaste arbetare älskar djupast sett endast lyxkvinnan, som bäst förkroppsligar hans kvinnoideal, står över hans förnuft och även över klasskampen, liksom skönheten står över allting. Men när den ensamme icke når dit han vill, då går individualisten till socialisterna och inordnar sig i kampen för den demokratiska idén.
  • Ivar Lo-Johansson, Kungsgatan (1935), s. 231

• Vad jag sagt och fasthåller vid med allt bestämdare övertygelse är, att det mänskliga samhället med eller mot sin vilja till själva sitt väsen är aristokratiskt, och detta med sådan ofrånkomlighet, att det just i samma grad är ett samhälle som det är aristokratiskt och att det upphör att vara ett samhälle i samma grad som det förlorar denna prägel.
  • José Ortega y Gasset, Massornas uppror (1929), s. 18

• Med undantag för korta tidsintervaller styrs folken alltid av en elit. (Italienska: aristocratzia.) Jag använder ordet elit (aristocratzia) i dess etymologiska betydelse, som avser de starkaste, de mest energiska, och mest kapabla – för gott såväl som för ont. Emellertid blir, på grund av en viktig fysiologisk lag inte eliter bestående. Sålunda är människans historia historien om det ständiga ersättandet av vissa eliter: när en stiger uppåt, sjunker en annan neråt.
  • Vilfredo Pareto, Eliters uppgång och fall (1973) [1901], s. 13