Charles Baudelaire
Charles Pierre Baudelaire, född 9 april 1821 i Paris, död 31 augusti 1867 i Paris, var en fransk poet, författare och litteraturkritiker. Han var en föregångare till de dekadenta och symbolistiska litterära rörelser som kom att frodas, främst i Paris, under 1800-talets slut. Hans diktning har utövat stort inflytande över den moderna litteraturen och han framstår som en av världslitteraturens mera betydande författare.
Citat
[redigera]- Man måste alltid vara berusad. Detta är allt: det är den enda frågan. För att inte känna Tidens fasansfulla börda, som krossar era skuldror och drar er mot jorden, måste ni alltid berusa er utan slut. Med med vad? Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag. Men berusa er!
- "Enivrez-vous" (1864), citerat i Litteraturens historia i världen (2019), s. 414
Mitt nakna hjärta (1991) [1864]
[redigera]- Bara den aristokratiska regeringsformen är förnuftig och säker. Kungadöme och republik är lika meningslösa och svaga, om de grundas på demokrati. Det finns bara tre slags aktningsvärda varelser: prästen, krigaren och skalden. Att veta, att döda och att skapa. De andra är skattskyldiga och dagsverksskyldiga, gjorda för stallet, dvs för att utöva det man kallar yrken.
- S. 71
- De Maistre och Edgar Poe har lärt mig att tänka.
- S. 139
Citat om Baudelaire
[redigera]- Ni har givit konstens himmel en okänd hemsk stråle; ni har skapat en ny rysning.
- Brev från Victor Hugo (oktober 1859)
- Fantastiskt anlagd, men på samma gång oförskräckt naturalist, med en verklig mani för det bisarra och paradoxala, drog Baudelaire med välbehag människohjärtats förvillelser och nattsidor i ljuset.
Det är sällsamma och giftiga blommor, uppspirande ur en åldrande och urartad civilisations osunda kyrkogårdsmull, men dock var för sig en fulländad organism med egna färger och doft. Ehuru innerst dyrkare av den ideala skönheten, följer denne skald en dragning till det hiskliga, det fysiskt och moraliskt motbjudande och perversa, alltunder det att han föraktar det och städse visar huru synden, som han anser vara medfödd och obotlig, straffar sig själv genom själskval. Ur denna pestluft höjer han sig stundom till inspirerad flykt mot renhetens blåa eter himmel.
Baudelaire idkade konsten för dess egen skull, utan bihänsyn, och hans stil är i högsta grad konstfulländad, rytmiskt fulltonande, fyndig, koncis och raffinerat sirlig, ägnad att återge de mest sammansatta eller svävande stämningsnyanser, de koketta smådragen hos en artificiell »upphjälpt» natur, den nervsjukes svårmodiga hallucinationer.- Nordisk familjebok (1896)
