Medeltiden
Medeltiden åsyftar tiden mellan Roms fall och Amerikas upptäckt, kännetecknad av stark kyrkomakt, feodalväsen och relativt primitiv ekonomi. I Nordens historia avser det tiden från kristnandet till reformationen, ca 1000 – ca 1500.
Citat[redigera]
- I medeltiden syns den sista 'organiska' perioden i Europas historia. Dess andliga liv hade en sträng och enhetlig stil, som kom till uttryck i väldiga katedraler och imposanta teologiska lärosystem. Kyrkans auktoritet erbjöd ett oförlikneligt skydd mot individernas självsvåld och egennytta. Människorna tvingades att underordna de enskilda intressena under stora gemensamma syften. Sålunda förverkligades en social harmoni, som aldrig återvunnits. Var och en visste sin plats i det stora sammanhanget: munken var bunden av sina ordensregler, adelsmannen av ståndets hederskodex och stadsborgaren av skråets eller gillets stränga krav på ordning och solidaritet. För alla gällde de heliga normer, som kyrkan uppställde i kraft av sin gudomliga sändning. Medeltidsmänniskan ägde vad senare tider förlorat, en fast och enhetlig livsåskådning, som gällde oberoende av individernas skiftande önskningar och subjektiva gottfinnande.
- Auguste Comte, citerat av Gunnar Aspelin i Tankens vägar: en översikt av filosofiens utveckling, del II (1958), s. 252
- Deras föregångares värld var förvisso en efterbliven, förteknologisk värld, en värld som med gott samvete såg brist på jämlikhet och slit och där arbete ännu var en ödesbestämd olycka – men samtidigt en värld där människan ännu inte var organiserad som ting och redskap. Med sina former och sedvänjor, genom stilen och vokabulären i dess filosofi och litteratur uttryckte denna förgångna kultur rytmen och innehållet i en värld där dalar och skogar, byar och krogar, adelsmän och livegna, salonger och hov ingår i den upplevda verkligheten. I verser och prosa från denna förteknologiska kultur finns takten hos den som vandrar till fots eller åker hästdroska och som har tid att tänka, begrunda, känna och berätta.
- Herbert Marcuse, Den endimensionella människan (1964), s. 68–69
- Medeltiden som tankefigur har använts i de mest skiftande ideologiska sammanhang för att skissa konturerna till ett framtida jordiskt paradis. Konservativa kritiker av den franska revolutionen och den moderna masscivilisationen, liksom med industrialismen missnöjda socialister och anarkister, eller romantiserande religiösa estetiker, tillsammans med slavofiler och existensfilosofer, samt den mycket speciella gruppen av konstnärer och arkitekter kring den tyska designskolan Bauhaus som stod i blom under 1920-talet, förenades alla i sitt svärmeri för medeltiden.
[…]
I den utopiska socialistiska visionen skissades på ett samhälle där medeltida korporationer, skrån och gillen skapade struktur och balans. I den engelska så kallade gillesocialismen anknöts för övrigt ofta explicit till kristna värderingar. En av dess företrädare – A. J. Penty – drömde om att de framväxande fackföreningarna skulle omvandlas till medeltida skrån och att prissättningen på varor skulle ske efter principen om ett fast och rätttvist pris – ekonomin måste bygga på moraliska principer. Även en marxistiskt influerad tänkare som William Morris, en anarkist som Peter Krapotkin eller revolutionära fantaster som Georg Lukács och Ernst Bloch fängslades av medeltiden som tankefigur.- Magnus Nyman, "Bland medeltidsälskande utopister", Signum (2000:9)