Bengt Westerberg

Bengt Westerberg, född 23 augusti 1943 i Södertälje, partiledare för Folkpartiet 1983-1995.

Människor som blir politiker har olika drivkrafter. Även liberaler brinner hetast för olika saker. För en del handlar det om att rädda älvar och fjällskogar, för andra om att stoppa socialistiska experiment med löntagarfonder och liknande eller att verka för att internationalismen skall vara en ledstjärna i den praktiska politiken. För åter andra handlar det om att medverka till att Sverige blir ett land med ett rikare kulturellt utbud och ett bra land att leva i för skapande människor. Jag skulle kunna ge många fler exempel på vad som driver liberaler och säkert även andra politiker.

För min personliga del är den viktigaste drivkraften att skapa bättre villkor för det som vi brukar kalla det glömda Sverige; för handikappade, gamla och sjuka i långvården, barn som far illa, förföljda kvinnor, människor i operationsköer och många andra. Därför känner jag personligen en alldeles särskild glädje och stolthet över att få bli chef för socialdepartementet och att där, efter måttet av min förmåga, försöka dra fram det glömda Sverige i ljuset och medverka till att levnadsstandarden för de människor i Sverige som i hög grad befinner sig i skuggan skall kunna förbättras.

Anförande 5, riksdagens protokoll 1991/92:8. Partiledardebatt med anledning av regeringsförklaringen, onsdagen den 9 oktober 1991

Sagt om Bengt Westerberg

En av de två författarna till artikeln på DN-debatt [om äldreomsorgens framtid] var förra statsrådet och folkpartiledaren Bengt Westerberg. Det hade varit intressant att få veta vad Bengt Westerberg personligen tycker och tänker om äldreomsorgens framtid. Det fick vi tyvärr inte veta eftersom det inte var personligen som Bengt Westerberg här yttrade sig utan Bengt Westerberg i egenskap av ordförande i en nybildad påtryckarorganisation som heter Äldreomsorgsföretagarna och som ska företräda den privata äldreomsorgens intressen. Den Sifo-undersökning som refererades i artikeln och som genom Bengt Westerbergs försorg härmed fick ett stort medialt genomslag var följdriktigt beställd och betald av Äldreomsorgsföretagarna som av Sifo hade beställt just sådana frågor som kunde förväntas ge just sådana svar som de privata äldreomsorgsföretagen skulle kunna använda i sin opinionsbildning och påtryckarverksamhet. Jag tar Bengt Westerberg som exempel eftersom han är en person som i mina ögon byggt upp ett stort personligt förtroendekapital i det svenska samhället och vars debattartikel därför särskilt tydligt belyser en av mekanismerna bakom den fortgående förskingringen av förtroendekapital i det svenska samhället; utnyttjandet av personligt eller politiskt eller journalistiskt förtroendekapital för betald åsiktsproduktion och opinionspåverkan. Bakom allt fler föregivet personliga åsikter och opinionsyttringar i den offentliga debatten kan man numera spåra ett arvode från en påtryckarorganisation eller en PR-firma eller en tankesmedja eller ett företag, kanske rentav en heltidslön eller ett bonusavtal. Det är fullt möjligt att Bengt Westerberg personligen anser att fler privata äldreomsorgsföretag är lösningen på den offentliga äldreomsorgens kris, men i den här frågan har han likväl förbrukat mitt förtroende eftersom jag inte längre litar på att det är Bengt Westerberg personligen som talar till mig. En liknande förtroendeförlust gjorde på sin tid Kjell-Olof Feldt när han efter sin avgång som finansminister lade sig till med av vägutbyggnadsintressen betalda åsikter om vägnätets framtid.

Göran Rosenberg i Journalisten, 26 april 2005