Ernst Wigforss

Ernst Wigforss letar i sin portmonnä efter pengar till taxi. Bilden togs av pressfotografen Victor Malmström efter regeringens vårmiddag 1947.

Ernst Wigforss (1881–1977) var en svensk socialdemokratisk politiker.

• När arbetaren inte anstränger sig till det yttersta, när han överhuvudtaget inte gör mer än som är absolut nödvändigt för att få behålla sin plats, så gör han ingenting annat än tillämpar den princip, som just enligt det nuvarande samhällets försvarare bildar den oumbärliga grundvalen för hela vårt ekonomiska liv, dvs. principen om största möjliga vinst för minsta möjliga arbete.
  • Icke allenast av bröd, ofullbordat manuskript, troligen skrivet 1919, först publicerat i Arbetarrörelsens årsbok 1971.

• Fattigdomen fördrages med jämnmod då den delas av alla. Den blir outhärdlig, då den dagligen kan jämföras med andras överflöd och om den framstår såsom onödig, som ett tillfälligt resultat av sådana anordningar, som kunna ändras.
  • Ernst Wigforss. "Den nya tullstriden" (s 15), Tiden, N:r 1, 27 december 1930.

• Om den borgerliga samhällsordningen är i fara, är det därför att den icke tillfredsställer människornas krav på äganderätt. Om socialdemokratin är ett hot mot den borgerliga samhällsordningen är det därför, att Socialdemokratin vill att alla skola äga något.
  • Äganderätt och socialism, Stockholm : Tiden, 1928.

• Den som är försatt i skuld är inte fri.
  • Ernst Wigforss 1932.
  • Detta citat har ofta felaktigt tillskrivits Göran Persson.

• I en värld full av naturtillgångar, som inte utnyttjas, omgivna av överflöd på livsmedel, som inte tas i bruk, får de arbetslösa svaret: Vi är för fattiga för att hålla produktionen i gång, vi har inte råd att låta er arbeta. Den ekonomiska ordningen följer sina egna lagar, som vi inte vågar rubba, och den tillåter inte alla människor att med arbete försörja sig. Mot denna förödmjukande underkastelse under en ekonomisk mekanism, som är mänskornas egen skapelse, sätter socialdemokraterna det krav som förnuftiga varelser aldrig kan släppa, att mänskan skall vara herre över sina produktionsverktyg och icke deras slav.
  • Ernst Wigforss i det socialdemokratiska partiets valpamflett vid segervalet 1932.

• Kan någonting då vara rimligare än att söka utvägar för att skaffa arbete åt de arbetslösa? Kan någonting bättre svara mot hela samhällets intresse än att låta det allmänna sätta igång arbeten, då de enskilda företagarna inskränker sin verksamhet och inte anser det lönande att anställa arbetskraft i samma utsträckning som förut? Sunda förnuftet synes svara nej, och socialdemokraterna har inte åberopat någon högre auktoritet än detta sunda förnuft, då de yrkat på en betydande utökning av det allmännas arbeten för att minska arbetslösheten och motverka följderna av den ekonomiska krisen. Men mot förslagen att på detta sätt bereda arbete åt de arbetslösa sätter de borgerliga partierna sitt krav på sparsamhet i det allmännas utgifter. De förnekar inte att det ligger en riktig tanke i socialdemokraternas förslag. [...] Och de går även med på att i viss utsträckning låta det allmänna sätta igång arbeten, åtminstone nödhjälpsarbeten. Men det måste enligt borgerlig uppfattning ske i mycket ringa omfattning. Vi har inte råd att skaffa arbete åt så många som vi skulle önska, ty samhällets tillgångar är begränsade. Kristiden tvingar till en sparsamhet större än den vanliga, och det är detta tvång att spara som förbjuder oss att skaffa arbetstillfällen i den av socialdemokraterna önskade omfattningen. [...] Det är inte troligt att alla som med gillande upprepar talet om att vi måste spara, och därför inte kan skaffa arbete åt de arbetslösa, har gjort klart för sig vad deras ståndpunkt innebär. Den leder nämligen rakt fram till den fantastiska slutsatsen att arbete är en lyx, att arbete åt alla medborgare är något man kan kosta på sig i rika och välmående samhällen, men som långt överskrider krafterna hos ett fattigt land som Sverige, och överhuvudtaget hos alla de av krisen drabbade länderna. [...] Inför den växande arbetslösheten skulle medborgarna alltså bekymrat men undergivet säga till varandra: Vi är för fattiga för att kunna arbeta. Och ju fattigare vi blir, desto mindre har vi råd att arbeta. Det finns intet folk med sitt sunda förnuft i behåll som i längden kan slå sig till ro med en ekonomisk visdom av detta dårhusmässiga slag.
  • Ha vi råd att arbeta, ursprungligen utgiven som valbroschyr år 1932.

• Kritiken mot regeringens politik såsom ett försök att förmå svenska folket att leva över sina tillgångar, vilar [...] helt och hållet på oklarhet och missförstånd. Denna politik vill undanröja den onödiga fattigdom, som har sin grund i att vi lever under våra tillgångar. En ekonomisk politik som har till syfte att skaffa arbete åt de arbetslösa, att ta råmaterial och produktionsmedel i bruk, att höja inkomsterna för dem, som annars inte får en rimlig ersättning för sitt arbete, det är en politik, som har till ögonmärke att skaffa folket en levnadsstandard som just svarar emot dess tillgångar. För en sådan ekonomisk politik, för ett sådant ekonomiskt system vädjar socialdemokratin till svenska folket att lägga sina röster i detta val.
  • Krispolitik – miljonrullning och sparsamhet, valskrift, 1934.

• Om inte SJ funnes, utan alla järnvägar vore enskilda, och man under en arbetslöshetsperiod ville sätta i gång med elektrifieringar, byggandet av dubbelspår, banförstärkningar osv. för att hjälpa upp sysselsättningen, fick man ju börja resonera med vart och ett av de enskilda företagen om saken och locka dem på olika sätt att göra dessa arbeten, eventuellt tvinga dem, vilket dock är detsamma som att lägga makten i samhällets hand. Nu däremot kunna vi direkt besluta om sådana arbeten. Också när det gäller efterkrigsprogrammet, möta vi detta problem, hur man skall kunna hålla uppe sysselsättningen inom enskild verksamhet, om det skall kunna ske genom vad jag vill kalla lockelsemedel eller om det är nödvändigt att försöka utsträcka den makt, som samhället äger över det ekonomiska livet.
  • Ernst Wigforss i sin föredragning av partistyrelsens förslag till programrevision år 1944, se 1944 års partiprogram, Ernst Wigforss, Skrifter i urval, band I, Stockholm: Tidens förlag, s. 215.

• Syftet med det allmännas ingripande kan aldrig vara att insnöra enskildas rörelsefrihet eller minska deras verksamhetslust. Samhällets ingripande och en utvidgning av samhällets egen ekonomiska verksamhet skall ge företagsamheten stöd och en sådan inriktning att den enskildes ansträngningar för sitt eget bästa också gagnar det allmänna. Inom socialdemokratin lever den tron oförsvagad, att en mera aktiv medverkan från deras sida, som nu är utestängd från delaktighet i ägarderätt och ansvar, måste vara till gagn vid arbetet för höjning av produktionen. Det är denna medverkan som skall ta sig uttryck både genom åtgärder från staten, såsom organ för medborgarnas gemensamma intressen, och genom ett mera aktivt deltagande av de anställda och deras organisationer vid utvecklingen av det näringsliv, på vars styrka hela folkets bärgning är grundad.
  • Ernst Wigforss i broschyren Frihet för vem? 1948.

• [F]rihet och jämlikhet [...] [ställs ofta] upp som oförenliga motsatser. Socialism kräver jämlikhet, liberalism – vari nu kan anses ingå det som kallas konservatism – försvarar friheten, därav klyftan dem emellan. Ingen förnekar att det råder en spänning mellan mänskans olika begär. Alla kan inte tillfredsställas fullt ut eller samtidigt. [...] I fråga om jämlikheten råder emellertid ett särskilt förhållande, som gör det omöjligt att ställa upp den som en abstrakt motsättning till vare sig friheten eller andra goda ting, som mänskan eftertraktar. Jämlikheten är på visst sätt innehållslös innan man fått svar på frågan: jämlikhet i vad? Och svaret kan inte gärna bli något annat än att man vill för alla mänskor ha lika möjligheter att bli delaktiga av det goda vi själva värderar. Men det betyder ju inte bara materiell levnadsstandard eller tillgång till andliga kulturvärden i dess olika skapelser, det betyder också ställningen som fria medborgare. Kravet på jämlikhet är ett krav på jämlikhet också i frihet.
  • Socialism i vår tid, Stockholm: Tiden, 1952, ss. 18-19.

• Välfärd är inte socialism, men en nödvändig grund för en vidare frammarsch.
  • Socialism i vår tid, Stockholm: Tiden, 1952.

• Den som öppet godtagit en demokratisk likvärdighetsprincip kan inte sedan efter sitt behag begränsa dess tillämpning till vissa livsområden.
  • Socialism i vår tid, Stockholm: Tiden, 1952.

• Enighet kan ändå vara värd att eftersträva. Åtminstone så långt som kräves för en fredlig sammanlevnad. Att källorna till strid skulle sina, är nog ingenting att vare sig hoppas eller befara. Vilka öden folken, om de får leva, kommer att gå till mötes eller vilka erfarenheter människorna kommer att göra om sig själva och om världen, är visserligen fördolt, men nog är det rimligt att tro, att det nya också ger upphov till växlande och stridiga värderingar. Att alltså strävan efter enighet får gå jämsides med förändringarna, att frågorna om vad som skall anses för ett gott liv och ett gott samhälle ständigt får ställas på nytt, och att därför behovet av utopiska framtidsbilder kanske inte heller kommer att försvinna.
  • Ur "Om provisoriska utopier" s. 119, Insikt och handling 2 s. 86-119, utgiven av Hans Larsson Samfundet (Lund 1958)

• Kungen? Så vital vid hans ålder? Beundransvärt!
  • Wigforss rektion på utredningen av Haijbyaffären om dåvarande kungen Gustav V:s påstådda homosexualitet.

• För närvarande bestämmer kapitalet. Det köper arbetskraft så billigt som möjligt. Jag kan bara se en radikal ändring, att låta arbetskraften bestämma och köpa kapitalet så billigt som möjligt.
  • Källa: Björling, Stefan (red.), Vänsterns svåra väg till socialismen, Vänsterpartiet idédebatt.

• För oss var de baltiska staterna fortfarande ett ryskt territorium. Det hade ju varit så i många hundra år, och var det till 1920. De randstater som bildades med hjälp av västmakterna år 1920, och som stängde in Ryssland i Finska viken, de kunde vi knappast tro vara bestående, och de bestod ju inte heller. Sverige var ju också en av de första makter som erkände att de fd baltiska staterna var ryskt territorium 1941. Vi tyckte kanske att den instängning av Sovjet som blev följden av de baltiska staternas tillkomst var en i längden riskabel och artificiell skapelse.
  • Källa: Enquist, Per Olov, Legionärerna : [en roman om baltutlämningen], Stockholm : Norstedt, 1968.

Tillskrivna citat

• Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt vore vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.
  • Källa: Thorwaldsson, Karl-Petter, Ingen ska lämnas efter : [En berättelse om solidaritet och vägen till full sysselsättning], Stockholm : Leopard förlag, 2014.

• Skulle inte fattigdom, om nu det blev resultatet av en lika fördelning, fördragas, om den delades lika av alla.

Andra personer om Ernst Wigforss

• Wigforss’ socialism är densamma som alltid, ljus i sin svala optimism, lockande med sin fasta övertygelse, snörrät i de centrala värderingarna. Men han förmår dra nya konsekvenser av sina värderingar, där han anser det vara motiverat av samhällsutvecklingen.
  • Olof Palme, Tiden, nr 2, 1960, i en artikel om Ernst Wigforss: Kan dödläget brytas?, utgiven 1959 i Socialistisk Bokklubb.

• Det ligger nära till hands för mig, när jag ser denna hyllningskör som nu strömmar mot Ernst Wigforss' minne, att komma ihåg hur det var när jag som ny statsminister 1946 och 1947 fick uppleva var man då sade om Wigforss och hans lärjungar. Det är en nästa otrolig förvandling på knappa trettio år. Bitterheten och hatet har försvunnit. Vi har i stället förståelse och uppskattning. Föraktet är borta och i ställer har vi nära nog dyrkan. Och ångesten och skräcken för den politik han företrädde, som skulle leda fram till undergång, den har förbytts till stolthet över att det är här i Sverige har har fått utföra sin banbrytande gärning. Vad är det som har hänt, när en sådan våldsam förändring och förskjutning kan ske på trettio år i bedömningen av en man? Det är inte Wigforss som har förändrat sig. Men samhället har bytt karaktär. Många av de idéer för vilka Wigforss kämpade är nu allas egendom. När Wigforss talade om jämlikheten, kvinnans jämlikhet, eller när han talade om demokratiseringsprocessen, när han krävde att också arbetarna och löntagaran skulle få ett bestämmad inflytande inom företagen, så betraktades det på många håll som ett hot mot samhällets bestånd. I dag är det inte så. I dag ser man de wigforsska idéerna och de wigforsska tankegångarna som grundpelare i det samhälle vi gemensamt tjänar. Wigforss visste mer är de flesta att den förändring av samhället har vi inte fått gratis. Den har fordrat kamp. Den har fordrat strid. Men han skydde inte striden. Han drog sig inte för att vidhålla sina ståndpunkter och kämpa för dem tills han vann.
  • Tage Erlander i Minnesord över Ernst Wigforss 1977.

• Man behöver inte betvivla den reformistiska socialismens ärliga vilja, en politiker som Ernst Wigfors trodde verkligen på de små, små stegens väg till socialism och för honom var välfärdsstaten därvid bara ett steg på vägen. Han ville längre än så, ville verkligen ersätta kapitalismen med ett socialistiskt folkhushållningssystem.
  Man kan undra vad Wigforss skulle sagt idag, då hans efterträdare river den välfärdsstat som han såg som plattformen till något större och bättre. Skulle han omprövat sin reformistiska strategi? Svaret tog han med sig i graven, men varje ärlig socialist måste konstatera att som socialistisk projekt var välfärdsstaten ett arkitektoniskt fuskverk. Välfärdsstaten byggdes på klassamarbetets lösa sand, på tron att kapitalisterna frivilligt och i samarbete skulle överge position efter position. Det var från början en naiv tro och det är idag en tro som massakrerats av historien. När kapitalisterna inte längre fruktar en socialistisk revolution, så tar de tillbaka allt som gavs.
  • Kommunistledaren Anders Carlsson i Staten och demokratin, sid. 25-26.