Hjalmar Branting

Citat relaterade till Hjalmar Branting.

Hjalmar Branting, 1917.

Hjalmar Branting, porträtt av Richard Bergh.

Karl Hjalmar Branting, född 23 november 1860, död 24 februari 1925; politiker (socialdemokrat), tidningsman, riksdagsman (andra kammaren) 1897-1925, partiledare för Sveriges socialdemokratiska arbetareparti 1907-25, finansminister 1917-18, statsminister 1920, 1921-23 (då han även var utrikesminister) och 1924-25.

Citat

• Något så vansinningt som att på nuvarande utvecklingsgrad tala om att gripa till våld för att påtvinga folket en socialistisk samhällsordning har aldrig kunnat falla mig ett ögonblick in. Men skulle massorna under nuvarande omogna förhållanden vilja begå våldshandlingar, vill jag på intet vis vara med om ansvaret för något dyligt... Jag vill ej göra mig medansvarig i något slags dårhuspolitik.
  • Hjalmar Branting i replik på Hinke Bergegren vid Socialdemokraternas andra kongress 1891.

• Skulle det förfärliga verkligen bli allvar... så må den som bär ansvaret [d.v.s. kungen] också kunna säga sig, att måhända nere i samhällets breda lager någon kan falla på den tanken att upphäva sig själv till domare och med en kula utan order söka förebygga att tiotusen kulor på order avfyras för att lemlästa och slakta vänner och bröder.
  • Hjalmar Branting i SocialDemokraten 1895.

• Vår uppgift är att klargöra för arbetarna att också i nutidens skenbart jämlika samhällen pågår en klasskamp, nämligen mellan egendomslösa och besittande. Vår uppgift är sålunda att göra arbetaren medveten om varför hans klass kämpar, nämligen för ett verkligt jämlikhetens samhälle utan klasser. Och medlen härtill heter icke som "A.-B" inbillar sig, klasshat, det heter klassmedvetande, solidaritet.
  • Hjalmar Branting efter Amalthea-dådet i SocialDemokraten 14 juli 1908.

• Varför jag är socialdemokrat?

  Av övertygelse och rättskänsla. Marxismens utvecklingslära om arbetarklassens tillväxt i betydelse och makt gav klarhet och stadga; där studentradikalismen stannat vid att negera härskande borgerliga åskådningar, övervinner socialismen dem definitivt genom att förklara varför de uppkommit och varför de skola dö. Och liksom mitt förstånd säger mig, att vår syn på samhällsutvecklingen i huvudsak pekar rätt, så revolterar min känsla mot en sakernas ordning, som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan.

  • Hjalmar Branting, som svar på en rundfråga av Stormklockan 1912. Källa: Z. Höglund (red.), Tal och skrifter I: Socialistisk samhällssyn I, Stockholm: Tidens Förlag 1926, sid. 81.

• Lenins betydelse för den ryska revolutionen kan ej överskattas. Han har fullbordat en stor historisk gärning genom sin hänsynslösa kamp för att rensa bort allt det gamla. Lenins stora gärning kommer alltid att kvarstå som en av de mest betydelsefulla i detta upprörda tidevarv, betydelsefull i sin rätlinjighet och sin hänsynslösa kärlek till den sociala revolutionen.
  • Hjalmar Branting i Folkets Dagblad Politiken, 22 januari 1924.

• Under senare skeden har jag ju haft anledning att ställa mig kritisk till hans uppträdande vid skilda tillfällen. Både det sätt på vilket han vände tillbaka och den kamp han förde under ryska revolutionens första period ha klandrats från vår sida med eftertryck. Det visade sig emellertid att han kände sitt folk bättre än de flesta som bedömde förhållandena med starkare betoning av de västeuropeiska synpunkterna.
  • Hjalmar Branting om Lenin i Folkets Dagblad Politiken, 22 januari 1924.

Tillskrivna citat

• Vi måste erkänna, att vi ännu nätt och jämt börjat tillämpa biologins resultat, och att början sker med en tröghet som strängt taget utgör en förolämpning mot den mänskliga framsyntheten ...

  Sanningen i dessa ord framstår klart, då man tar i betraktande de enormt stegrade och oavlåtligen stigande utgifterna för defekta, abnorma, brottsliga och asociala människor av olika slag inom alla kulturländer. Sett i denna belysning måste man betrakta upprättandet av rasbiologiskt institut som en absolut nödvändighet, ja rent av som ett nödvärn från staternas sida gentemot inre fiender.

  • Hjalmar Branting med flera i motion till Sveriges riksdag, 13 januari 1920. Motionen ledde 1922 till bildandet av Statens institut för rasbiologi men var i själva verket författad av socialdemokratiske riksdagsmannen Wilhelm Björck, professor Vilhelm Hultkrantz, Herman Lundborg samt Robert Larsson. Motionen hade ett mycket brett stöd och utöver socialdemokrater underskrifter av exempelvis Högerns Arvid Lindman och det framtida Bondeförbundets Nils Wohlin.

Andra personer om Hjalmar Branting

• Det är reformismens väg han [Branting] pekar ut; den är förvisso fylld av kamp och strid, men striden utkämpas på den demokratiska utvecklingens villkor. Det hände att Branting även i fortsättningen talade om framtiden i den marxistiska "vetenskapens" ordalag. Men det var offer på den försvagade trons altare. Det var ord som i grunden stred mot den gärning han ägnade sin helhjärtade kraft. Den gärning för vilken han fick utkämpa sina bittraste strider - striderna mot dem till höger som fruktade eller hatade den parlamentariska demokratin och mot dem till vänster som föraktade den och ville ersätta den med något slags proletariates diktatur.
  • Nils-Olof Franzén. Källa: Hjalmar Branting och hans tid, Kristianstad: Bonniers 1985, sid. 167-168 ISBN 910046174.

• Första gången jag mötte Hjalmar Branting på min bana, voro vi fiendtliga anförare för hvar sitt parti, men det betecknande var, att vi icke nalkades hvarandra för att leverera batalj, utan för att sluta fred. Jag kände stundens betydelse, och man vet, att jag gjorde min plikt. Dervid utöfvade Brantings ridderliga väsen från första ögonblicket ett mäktigt inflytande både på mig och de välmenande, präktiga stridstuppar, som omgåfvo mig.
  • Axel Danielsson. Källa: Nils Beyer, Den unge Hjalmar Branting, Stockholm: P.A Nordstedt & Söners Förlag 1985, sid. 192 ISBN 91-1-853042-7.