Leif G.W. Persson

Från Wikiquote
Hoppa till: navigering, sök
Leif G.W. Persson på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg 2005.

Leif Gustav Willy Persson (12 mars 1945) är en svensk kriminolog och författare.

Källbelagda citat[redigera]

  • Jakt är en jävla udda sysselsättning - att hålla på och skjuta på djur. Ett utmärkt sätt att förhärda en människa på.
    • I en intervju med Djurens rätt nr 5/2005.

Brott, straff, kriminalitet och juridik[redigera]

  • Till skillnad från dig så har jag faktiskt gått igenom de där handlingarna, så jag är inte lika imponerad.
    • Till Stig-Björn Ljunggren angående Palme-mordet i fjärde avsnittet av Boston Tea Party säsong 1, 26 september 2007.
Wikipedia-logo-v2-sv.svg
Wikipedia har en artikel om:
Leif G.W. Persson
  • Quickutredningen är nog unik, alltså. Jag har sett mycket dumt och mycket dåligt och mycket slarvigt och en del påhitt också, men jag har aldrig sett något så jävla vansinnigt som utredningen om Thomas Quick.
    • Thomas Quick - Att skapa en seriemördare, SVT 2010
  • Tjugofem år senare skall [Lisbet Palme] och hennes barn dessutom utsättas för min bestämda uppfattning om att Christer Pettersson var oskyldig. Min övertygelse, påtagligt lik en övertygelse trots att den grundas på tvivel, ställs mot hennes. Det plågar henne och hennes söner, det plågar även mig och enda skälet till att jag inte bara håller käften på mig och erbjuder dem den relativa frid som tystnad och tigande ändå kan ge oss är att mina tvivel plågar mig ännu mer. Det är ju så med tvivel att de sällan kan erbjuda oss frid. Christer Pettersson mördade inte Olof Palme och själv kan jag inte släppa taget om tanken att till sist hitta den som gjorde det.
  • Det finns riktigt bra hembränt på några ställen och det brukar jag då inte tacka nej till
    • Veckans Brott, SVT 8 mars 2011
  • Blir man friad [av domstol] så är man oskyldig. Alla andra inställningar är för mig fullkomligt otänkbara.
    • Veckans Brott, SVT 21 oktober 2014

Politik[redigera]

  • När Persson lämnar politiken i samband med valet 2006 så belönar han sig rikt. Han fixar avgångsvederlag, pensioner och statliga styrelseuppdrag till ett värde av många miljoner och när valförlusten väl är ett faktum så har han redan ordnat arbete som konsult hos PR-byrån JKL, det svenska näringslivets främsta lobbyorgan. Persson kommer heller inte att jobba gratis för "fienden". De ersättningar han kvitterat ut från dem ligger årligen kring fyra miljoner kronor. Sammantaget har han tjänat mellan fem och sju miljoner per år sedan han lämnade politiken och det finns ingen svensk statsminister i vår moderna politiska historia som ens varit i närheten av en sådan ersättning för det som ju i grunden utgjort ett politiskt förtroendeuppdrag. Innan han slutar som statsminister har han också sett till att förverkliga många sörmländska arbetargrabbars våta dröm och köpt en riktig herrgård i sina gamla hemtrakter. Det husköpet kommer att dingla som en kvarnsten runt halsen på hans valarbetare när Socialdemokraterna går till val 2006. Ett val som man förlorar med färre än 50 000 röster, mindre än en procent av väljarna, och själv är jag övertygad om att hade man sluppit den bördan så hade man också vunnit valet. Som person är Göran Persson således inte särskilt lik de väljare som han en gång representerade. Numera bär han den klassiske Kapitalistiske Girigbukens alla inre och yttre kännetecken och sådana röstar man inte på om man är sosse. I rättvisans namn ska dock erkännas att han, åtminstone i en formell mening, fortfarande är lik sina gamla väljare på en punkt. Efter att ha stoppat undan alla miljonerna i sina bolag, investerat dem i sin herrgård, och utnyttjat skattelagstiftningen till sista kommatecknet, kommer han att deklarera en personlig inkomst som i vart fall är i närheten av vad vanligt folk faktiskt tjänar och skattar för. Det är i processer av det här slaget som en människas politiska trovärdighet helt går förlorad.
  • Missnöje kommer sig av misstro och blir man bara tillräckligt missnöjd kan man till och med rösta på ett så kallat missnöjesparti, som till exempel de Sverigedemokrater som åtskilliga tiotusentals gammelsossar röstade på i senaste valet. Med misstro är det också på det viset att den ibland är högst befogad och till och med kan bli så stark att man är villig att överse med saker som man egentligen ogillar. Jag är således övertygad om att den genomsnittlige SD-väljaren är en vanlig, hygglig människa och inte rasist, eller ens främlingsfientlig. Man är missnöjd helt enkelt. Man misstror de etablerade politikerna och med den misstron är det tyvärr så illa att den ibland är befogad. Man fick inte ut det av livet som de politiker som man röstade på hade lovat att man skulle få. För det gav de i stället till sig själva.
  • Så vitt jag vet har jag aldrig träffat Stefan Löfven. Samtidigt såg jag direkt att det är en bra karl. Samma sort som jag. En enkel grabb från arbetarklassen som kommit sig upp och hela sitt liv verkat för den socialdemokrati som tidigt blev en del av min egen identitet. Samma socialdemokrati som Fredrik Reinfeldt och hans kumpaner försökt stjäla från oss samtidigt som mitt eget parti bara kunnat erbjuda politiska varmluftsfläktar med hemliga Herrgårdsdrömmar, förkärlek för usla oneliners och schweizisk choklad och nu på slutet Helan, fast utan kubb och tyvärr bara mustasch.
    • Leif GW Persson, Expressen, 29 januari 2012.
  • Ett pensionssystem grundat på kollektiv solidaritet är en självklarhet för mig. Att det missgynnar en sådan som jag, är således helt i sin ordning så länge pengarna går till alla dessa hundratusentals som slitit ut sig långt före sextiofem. Alla dessa som inte har minsta mänskliga möjlighet att sluta upp bakom hejaklacksledare Reinfeldts käcka flaggviftande om att vi borde ha rätt att jobba till sjuttio, om vi vill. Kanske till och med får räkna med att göra det inom en nära framtid. Oavsett vad vi vill. Visst, och säg det gärna till alla som slet ut sig före fyllda femtio enbart av det skälet att de ville göra rätt för sig. Mitt gnäll över vårt pensionssystem kommer sig av annat än det som betingar min egen situation och i grunden handlar det om att systemet ganska snart inte kommer att kunna skänka ett rimligt liv till majoriteten av våra pensionärer. Deras ålderdom kommer att handla om att överleva i en materiell mening. Utan att spetsa till beskrivningen i onödan är det till och med så illa att några hundra tusen av dem stadigt rör sig i riktning mot den privatfinansierade välgörenhetens soppkök och härbärgen som slutdestination i sina liv. Vårt pensionssystem grundar sig på orealistiska ekonomiska förutsättningar som främst följer av att pensionärerna har blivit alldeles för många medan de som ska försörja dem är alldeles för få. Vad gäller det rent praktiska är det också illa tänkt från början och kostnaderna för att driva det är mycket stora. De flesta av oss måste således räkna med att cirka 20 procent av vårt pensionskapital försvinner i form av avgifter, skatter och utebliven ränta och när det kommer till privat pensionssparande kan det ibland handla om hälften av de insatta pengarna. De som gynnas av det här systemet är de banker, försäkringsbolag och statliga fonder som förvaltar våra pengar, alla högavlönade räknenissar som jobbar där plus alla dessa avsuttna politiker som befolkar styrelserna trots att de ytterst sällan har en aning om vad deras anställda håller på med inom ramen för sin så kallade "kapitalförvaltning". Om man skall dra ut i strid så ska man ha bra på fötterna, inte minst i en kunskapsmässig mening. Ekonomijournalisten Joel Dahlberg har skrivit en alldeles utmärkt och fullt begriplig bok om Pensionsbluffen som vi närmast sörjande borde läsa (Ordfront, 2012). Höggradigt underhållande är den också. Inte minst när han förklarar hur det kan komma sig att våra politiker har valt ett helt annat pensionssystem än det som de har prackat på sina väljare och varför, till exempel, Fredrik Reinfeldt åtminstone inte behöver bekymra sig för egen räkning när han går i pension.

Citat om Leif GW Persson[redigera]

  • [...] Leif GW Persson har varit mycket kritisk till "Thomas Quick-soppan". Men vad de flesta inte vet är att historien även kostat honom en nära vän. ”Inte bara har hela Quick-soppan kostat svenska skattebetalare runt 50 miljoner kronor, åsamkat de anhöriga till offren stort psykiskt lidande och satt stopp för flera mordutredningar. Den har även skadat mig personligen”, säger Leif GW Persson till Nyheter24. Persson berättar om sin relation till Claes Borgström - Thomas Quicks advokat i sex av de åtta mordfallen. ”Jag och Claes Borgström, som vanligtvis är en mycket duktig och kompetent advokat, var goda vänner innan allt det här hände. Men det här har lett till att vår vänskap gått i kras. [...] Efter att jag förklarade vad jag tyckte om det hela har vi inte hörts vid. Borgström har väl fått in cirka fyra miljoner kronor plus moms för att hålla pipan och inte göra det jobb som han normalt sett är duktig på.” Persson berättar att han var helt hundra på att Quick inte var skyldig redan i början av 1990-talet. ”Jag blev ju inbjuden av åklagaren, Christer van der Kwast, att komma och titta på hans intressanta seriemördare. När jag var klar skakade jag bara på huvudet. Sedan fick jag inga fler inbjudningar. Vad skulle de med mig till? De ville ju ha sådana som drev deras teser. Det som gör mig orolig är den intellektuella nivån på hela skiten. Det är så dumt att mina barnbarn skulle ana att det var något skumt.” Persson berättar även om Birgitta Ståhle, chefspsykologen på Säters sjukhus, som Sture Bergwall, alias Thomas Quick, själv menar är den som skapat seriemördaren Thomas Quick. Enligt Persson tjänade hon, precis som alla andra inblandade, på att skapa myten om seriemördaren från Dalarna. ”Ståhle blev ju Quicks personliga biktfader. Plötsligt blir hon vetenskapligt uppskattad. Hon säljer ju dessa fantasier och får åka runt på konferenser och berätta om sin alldeles egna lilla seriemördare från Dalarna av alla ställen.” Leif GW Persson berättar också om en annan psykolog, Sven-Åke Christiansson. ”En riktig virrpanna. Han är professor i rättspsykologi på Stockholms unviversitet och har intygat att Quick talar sanning. Men det kanske är så det är. [...] Man kanske måste vara psykolog för att få för sig det.” ”Vem skulle du säga är ytterst ansvarig för Quick-cirkusen?” ”Det är förundersökningsledaren, Christer Van der Kwast. Jag vill nog också påstå att han är den som har tjänat mest på det”, säger Leif GW Persson till Nyheter24.
  • Under 70 år har endast fem mordåtal beviljats resning i Sverige. I fallet Thomas Quick finns det ingen som helst bevisning eftersom den morddömde “seriemördaren” är helt oskyldig. Alla morddomarna grundar sig på hans falska erkännanden. Quickåklagaren Christer van der Kwast hävdar dock att det går att misstänka att hovrätten tänjt på regelsystemet och att det skadar tilltron till rättssystemet. ”Det är ganska fåfängt. Det kommer totalt att komma in åtta olika resningsansökningar och jag är ganska övertygad om att Quick kommer att beviljas resning i samtliga fall och – vilket är unikt i svensk rättshistoria – att man då inte kommer att yrka ansvar på nytt mot honom”, säger Leif GW Persson till Expressen.se. Leif GW Persson får frågan om varför Christer van der Kwast slår i från sig. ”För att han i stort sett inte har vunnit några andra mål än dem mot Quick. Han är den åklagare som har sämst statistik och han är helt säkert den åklagare på den nivån, för han slutade ändå som överåklagare, som har unikt dålig statistik vad gäller antalet framgångsrika åtal. Det där måste naturligtvis bekymra honom kraftigt”, säger Leif GW Persson till Expressen.se. Christer van der Kwast har alltså lyckats i ett endaste fall – och det var när satte dit en psykiskt sjuk person för åtta mord han inte begått.