Per Ahlmark

Per Ahlmark

Per Ahlmark, född 15 januari 1939, är en svensk författare och tidigare politiker.

Tidiga citat

• Det är märkligt att något så uppenbart som att alliansfriheten kräver ett starkt försvar och att ett starkt försvar fordrar taktiska atomvapen inte uppfattas som ett axiom.
  • Per Ahlmark i antologin Unga liberaler: nio inlägg i idédebatten (Bonniers, 1961).

• Vår tids viktigaste fredsförbund heter därför inte Förenta Nationerna utan Atlantpakten. I motsats till FN förlamas inte NATO av ryska direktiv.
  • Samma som ovan.

• Enligt dagens planer kan vårt försvar i bästa fall utrustas med taktiska atomvapen i slutet av detta decennium och då endast i begränsat antal och i få utföranden.
  • Samma som ovan.

Citat ur böcker

Vänstern och tyranniet

Citat ur Vänstern och tyranniet: det galna kvartsseklet (Timbro, 1994).

• Visst har Sverige konsekvent kritiserat diktaturer, nämligen fem stycken. Tjeckoslovakien (”diktaturens kreatur”), Franco-Spanien (”satans mördare”), grekjuntan, Sydafrika och Chile. Detta är (eller var) utmärkt och naturligt. Fyra av de länderna är nu fria. I Sydafrika pågår en politisk process, som troligen kan föra bort från rasförtrycket.
  Men det intressanta är att det just varit dessa fem diktaturer som man fördömt, medan man varit tyst om länder med liknande system, eller med lika hårt förtryck. Det finns mängder av regeringar, som vilar (eller vilade) på sin förmåga att utöva våld eller skrämma folk och som Sverige nästan alltid har tigit om, eller hyllat.
  • s. 19.

• Arabvärlden har ett tjugotal diktaturer. Har någon svensk socialdemokrat kallat Syriens ledare för ”satans mördare”, när Assadregimen till exempel under en vecka 1982 i Hama sköt ihjäl omkring 20 000 människor ur sitt eget folk för att slå ner ett uppror? Sten Andersson hade bara ljusa ord i Damaskus 1988 när han som svensk utrikesminister kom från ett möte med de syriska ledare, som förföljer sina egna medborgare och då länge utgjort ett stort och ibland till och med avgörande hinder för en fredlig utveckling i Mellersta Östern.
  • s. 20.

• Förenta Nationernas och västmakternas politik i Bosnien har varit skandalös. För det första införde de ett vapenembargo som främst drabbar muslimerna, det vill säga man har hindrat majoritetsgruppen i landet att försvara sig mot serbers (och kroaters) angrepp. För det andra vägrade Nato att med egna flygangrepp slå sönder serbiska militära ställningar på t ex bergen runt Sarajevo.
  Denna kombination är oerhörd. Muslimerna har utsatts för ständig belägring, beskjutning och fördrivning utan att skyddas av egna eller andras vapen. De serbiska angriparna kunde koncentrera sig på att slakta och förnedra civila. Talet om ”en ny världsordning” fick sitt hånfulla eko i sveket mot Bosnien.
  Kort tid efter kommunismens fall i Europa avslöjade alltså demokratierna sin nya oförmåga att fatta beslut. Under åtskilliga veckor kunde t ex serbiskt artilleri beskjuta den medeltida staden Dubrovnik. Det hade troligen varit lätt för europeiska och/eller amerikanska krigsfartyg att besvara den elden. Från havet utanför hade de kunnat slå ut de serbiska ställningar som gjorde livet till ett helvete för folket i den kroatiska kuststaden.
  Utan att utsätta egna soldater för stora risker hade USA/EU då gett en signal till Belgrad: vi godtar inte terror mot Kroatiens och Bosniens civila. Men genom att vägra göra militärt motstånd ens från väl skyddade fartyg blev Natos budskap det motsatta: omvärlden kommer inte att ingripa.
  Därefter förflyttades huvudscenen till Bosnien-Hercegovina. När serber inför hela världen sköt prick på åldringar och barn, när läkare tvingades operera i bosniska källare utan att patienterna ens kunde bedövas, när infångade muslimska kvinnor först skändades med gruppvåldtäkt och sen knivskars till döds av flinande soldater – vilket Europa såg vi då träda fram?
  Vi såg ett förlamat Europa, upptaget av EU-debatt och sin egen ekonomiska kris. När president Clinton ville flygbomba serbiskt artilleri sade hans allierade i Europa nej. Signalen blev åter tydlig: vi beklagar att ni bosnier plågas ihjäl, men vi har ingenting lärt av till exempel det spanska inbördeskriget.
  Vapenembargot mot Spanien på 1930-talet drabbade ju republiken men inte Francos trupper. När demokratierna vägrade att ingripa kunde falangisterna krossa den sköra demokratin med hjälp av Hitler och Mussolini.
  Budskapet från Spanien var givet: de fria staterna gör inte motstånd. Så uppfattade man läget i Berlin och Rom. Det bidrog till att inleda andra världskriget. Den spanska republikens fall blev förspelet till den stora katastrofen.
  Har Sarajevo blivit vår generations Guernica? Demokratiernas beslutsvånda under 1992 och 1993 tvingar fram den parallellen. I det största europeiska kriget efter 1945 har väst förvandlat sig till en papperstiger.
  • s. 229.

Det öppna såret

Citat ur Det öppna såret: om massmord och medlöperi (Timbro, 1997).

• Efter den lika och allmänna rösträttens genomförande i vårt land, dvs efter första världskriget, har ingen svensk regeringschef i fredstid varit så pigg att ta avstånd från vissa demokratier som Palme, och så ivrig att betona gemenskap med ett antal diktaturer. Man kan också säga att ingen statsminister i vårt land under 1900- talet gett så pregnanta eller känsloladdade uttryck för avsky, oberoende av om det gällt en fri eller ofri nation. Ofta var Palme ovillig att medge att ett land som han prisade byggde på terror, eller att en nation han fördömt var en folkstyrelse.
  [...]
  Den som vägrar lära sig hur mycket som kommunism, fascism och nazism har slitit sönder står i regel rådvill inför konfrontationer i vår tid. Han tar stora steg tillbaka från de insikter som 1900-talet borde ha tvingat på oss alla. I den meningen, och med tanke på den roll som den omvända rasismen spelade i hans politiska åskådning, ser jag Olof Palme som en ofta reaktionär utrikespolitiker.

• Palmepanegyrikindustrin har andra avsikter, värderingar och bilder av verkligheten. Sällan blir de redovisade annat än i svepande sammanfattningar. För skönmålarna handlar det mer om att etablera en myt än att söka sanningen.
  Det gäller främst att befästa tron att socialdemokratin alltid vetat bäst hur utrikespolitik i Sverige ska bedrivas. Inte ens uppenbara fiaskon från Palmes tid eller senare – kallsinnet inför Baltikum före befrielsen, fascinationen inför Castros Kuba, närmast hatfyllda formuleringar om Israel och positiva omdömen om demokratin i Khomeinis rike, de bugande orden inför Saddam Hussein och de kyliga orden om FN-alliansen, vänligheterna om Honecker etc –har partiets ledande män och kvinnor velat erkänna. Fasaden får inte rämna.

Gör inga dumheter medan jag är död!

• I flera samtal med Thorbjörn Fälldin och min egen partiledning under det sista kvartalet 1976 resonerade vi om den historiska innebörden av näringslivets akuta larmsignaler. De måste tas på största allvar. Vi började begripa att den ekonomiska krisen troligen skulle dominera avgörande delar av regeringens arbete de kommande åren.
  Min reaktion var ungefär den här. Ända sen slutet av 1920-talet har socialdemokratin byggt upp en myt: Med en borgerlig regering får Sverige massarbetslöshet. Denna agitation – att bara socialdemokratin slår vakt om den fulla sysselsättningen – hade blivit en hörnsten i det största partiets självbild och attacker på oppositionen.
  Därmed var vårt uppdrag 1976 tydligt: Om vi inte nu och nästa år lyckas bekämpa den öppna arbetslösheten och hålla den på ungefär nuvarande nivå (cirka 2 procent) kommer det inte bara att drabba hundratusentals människor. Ett sådant misslyckande skulle också bekräfta nära ett halvsekel av socialdemokratisk propaganda.
  Min egen slutsats blev: Just på grund av de prövningar som troligen väntar i export, sysselsättning och konjunktur måste vi med alla tillgängliga resurser – ekonomisk politik, arbetsmarknadspolitik och industripolitik – motverka att arbetslösheten stiger nämnvärt över de 2 procent som Sverige hade vid maktskiftet.
  Om vi misslyckades här var regeringen dömd att förlora 1979 års val – och vi bäddade kanske för ännu ett årtionde (eller mer) av socialdemokratiskt styre.
  • s. 225–226.

• De skäl som avgjorde saken för mig hade till stor del med Bertil Ohlin att göra. Under flera perioder hade han hållit privata tjatsessioner med mig och andra. De liknade föreläsningar, som minst av allt var akademiska. Inte heller försökte de alltid vara objektiva och ansträngde sig knappast att förstå motsidan.
  Ty Bertil efter andra världskriget var nog i regel starkast (och framför allt roligast) när han inte ens låtsades uppträda som professorslegend. Ohlin som minnesgod agitator var en lysande polemiker, särskilt när han framför sig hade en vänligt sinnad, socialliberal gruppering – och adepter!
  Hans mest övertygande förkunnelse, enligt min mening, brukade infalla när han, kanske för trettionde gången, verbalt ville göra upp med socialdemokratins gamla tema: "En borgerlig regering leder alltid till massarbetslöshet." Detta hade jag hört av honom i en rad effektiva, indignerade och snarlika versioner.
  Nu när jag var 37 år gammal hade Bertils ord satt sig i huvudet på mig som ett politiskt axiom som vi unga måste leva upp till! Den där socialistiska propagandalögnen ska äntligen besegras! Att jag skulle få ett avgörande ansvar för saken kändes helt naturligt för mig såsom någon sorts liberal romantiker men främst som ideologisk och historisk förpliktelse inför socialliberalismens skapare.
  • s. 226–227.
  • om varför han valde posten som arbetsmarknadsminister i regeringen Fälldin I.

• Folkpartiets situation efter november 1975 var på ett sätt omvändningen av centerns läge. Innan jag fick ansvaret låg stödet till partiet på 6-7 procent. Nedgången i katastrofvalet 1973 hade alltså fortsatt en bra bit till.
  Vi stod med andra ord inför ett ödesval i ordets nästan bokstavliga mening: ytterligare ett steg bakåt och det liberala partiet hade slagits ut ur riksdagen.
  Kampanjen för vår del blev lång och hård. Uppgången kunde noteras efter några månader. På våren 1976 låg vi på 11 procent. Under sommaren nådde partiet 13 procent. Inför slutspurten ville jag samla vår valrörelses budskap i de största frågorna under formeln "sociala reformer utan socialism".
  Denna ideologiska sammanfattning hade naturligtvis en skarp udd riktad mot både höger och vänster. Palmes utspel motiverade han själv som "socialistiska" och Bohman hade börjat prata om "reformstopp". För första gången någonsin inom folkpartiet kunde jag driva igenom en socialliberal kampanj som markerade folkpartiets påtagliga särställning i alla stora delar av det politiska fältet.
  Ingen enda annons, affisch eller reklampelare fick glömma de fyra orden "sociala reformer utan socialism". Alla mina tal, frågesvar och TV-intervjuer pressade in samma budskap.
  Det var ett förskräckligt tjatande, och jag var lycklig! Besatt av ambitionen att äntligen slå sönder fördomen att "folkpartiet är en snäll, konturlös och räddhågad rörelse". De dagar då både Palme och Bohman hade skällt ut mig visste jag vi var på väg mot något stort.
  • s. 233.

• För mig som folkpartiledare handlade det till slut, i september-oktober 1976, om vem som skulle svika sina egna ord och väljare, Fälldin eller jag? Att besvara frågan om vem vi kunde stödja som statsminister innan främst konflikten om Barsebäck 2 var löst blev otänkbart. Gösta Bohman hade här en liknande inställning.
  Vår hållning inför centern och dess ordförande var därmed given och kunde formuleras på följande sätt: "Vi ser gärna att Du blir statsminister. Men inte till priset av att vi tvingas godta de för oss orimliga krav som Du ställde i valrörelsen."
  På folkpartiets och moderaternas vägnar var jag därför tvungen att göra den saken glasklar för Fälldin dagen innan vi skulle ge talmannen svar i huvudfrågan: Vem ska bli ny regeringschef? I Djurgårdsrummet på Teatercaféet i riksdagshuset vid Sergels torg satt centerledaren i middagsmöte med sin partiledning den 4 oktober 1976. Jag bad Thorbjörn komma ut ur rummet för att ge honom vårt besked: "Varken jag eller Gösta Bohman vet vilket råd i statsministerfrågan i ska ge talman Allard i morgon bitti om vi inte dessförinnan fått klarhet om laddningen av Barsebäck 2."
  När Fälldin morgonen därpå vek sig var det med andra ord majoriteten i både regering och riksdag som fick bestämma utgången.
  • s. 236–237.

• Den vanligaste frågan jag fått de senaste trettio åren: Varför lämnade du politiken?
  Man har sagt att mitt beslut kom helt oväntat. Ingen hade förutsett det. Ytterst få i folkpartiet, om ens någon (utom möjligen Per Gahrton), önskade det. Dina egna förklaringar, har man också sagt, var både obegripliga och skiftande.
  Själv tycker jag däremot att mina svar var "kreativa" och och kanske "avväpnande". Jag ville helt enkelt inte tala om saken. Vad hände?
  Det är dags att ge besked. Den sjukdom som till min överraskning och bedrövelse gjorde avhoppet ofrånkomligt har tidigare inte redovisats.
  Min känsloläge under hösten 1977 var påtaglig håglöshet, mer och mer av dysterhet och en allt tydligare utmattning.
  Det verkade inte vara den gamla vanliga tröttheten, som kan dyka upp efter alltför mycket arbete. Den beslutsamhet som jag hade vant mig att leva med hade stegvis försvunnit av skäl som jag inte alls begrep.
  De politiska ambitionerna krympte till att "hålla ut". På ett så ansvarsfullt sätt som möjligt måste jag klara av "löpande ärenden" – inom det egna departementet och i partiet, vid möten med regeringen och med Fälldin/Bohman, på ofrånkomliga presskonferenser och självfallet i debatterna i riksdagen.
  • s. 293.

• Framför allt kunde inget dölja för mig själv den väldiga skillnaden i liv, kraft och arbete mellan då och nu, helt oberoende av om arbetsplatsen var riksdag eller Kanslihus. Nästan allt hade stegvis tappat sina färger och blivit grått. Ingenting var längre eggande medan mycket föreföll oroande, till och med farligt. Som proffs på de gamla vanliga orosinstinkterna, som jag lärt mig känna igen under de föregående 15 åren, förstod jag: Det här är något helt annat.
  • s. 296.

• Efter dr Anders Strömstedts diagnos var det dags att bli rejält dyster. Värst av allt var att jag ännu inte hunnit med den avgörande plikten för varje fp-ledare: att bereda mark för en efterträdare som både kunde bli vald av partiet och förstå liberalismens grundläggande värden.
  Att leva upp till de kraven är långt svårare än omgivningen brukar tro. I folkpartiet beror det ibland på att åtskilliga just i "omgivningen" saknar ideologisk kompass. Då kan läget bli svårartat.
  Visserligen hade jag varit sjuk och därmed kraftlös några gånger förr – men dittills tillräckligt uthållig eller tursam för att komma igen. Tyvärr var jag den här gången alltför enfaldig och okänslig för att begripa att många svagheter och sjukligheter hos en människa naturligtvis antyder att han inte är urstark.
  Först och främst borde jag själv ha anat att min bräcklighet kunde växa till sjukdom. Att ständig oro kan bli depression (lätt eller svår) behöver man inte vara Sigmund Freud för att begripa.
  Följaktligen borde jag genast efter landsmötet 1975 ha förberett successionen. Ingen plikt i ett politiskt parti är viktigare än att sköta just det uppdraget. Ändå hade jag struntat i det. Straffet kom snabbt. Det blev hårt, troligen också rättvist.
  • s. 305.

• Vid slutet av 1977 såg jag att Ola Ullsten tycktes bli min efterträdare. Han passade minst av allt för uppdraget. Men det fanns, trodde några, inget annat realistiskt alternativ att tillgå.
  Det var ju så enkelt att få Ola vald. Han hade inga tydliga motståndare eller fiender, främst för att han så sällan varit profilerad. Just det läget är särskilt riskabelt i politiken. När det okontroversiella blir frestande i ett idéparti måste man se upp. Då väntar katastrofen på att slå till.
  • s. 306.

• Självfallet förstod jag att här fanns ett nytt politiskt mönster som snart kunde leda till fp-bakslag så stora att de till slut skulle påminna om Helén-tiden. Att bilda en miniministär med enbart folkpartister, stödd på maximalt 10 procent av riksdagens ledamöter, hur trodde partiets nya ledning att den kunde få förtroende från en stor del av svenska folket?
  Jag antar att de som ledde partiet blivit berusade av de egna medlemmarnas ovationer just när regeringen hade presenterats. Att liberaler kan börja jubla när de vägrar tänka är ingen nyhet. En helt annan variant är att fundera rationellt om politikens fakta och villkor inför framtiden.
  Min gissning 1979 var med andra ord att baksmällan skulle bli svårartad genast när entusiasmen hade lagt sig. Det var också lätt att gissa att allmänheten snart med förundran skulle börja ana att Ola Ullsten och Carl Tham faktiskt såg sig som en riktig regering – men att riksdagens 90-procentiga majoritet och dess sympatisörer naturligtvis inte gjorde det.
  Det var bara att invänta den ofrånkomliga katastrofen med 1) en statsminister som inför allmänheten sällan kunde förklara ens de enklaste samband och 2) en dominerande minister (Tham) som försvarade Meidnerfonderna men ännu en stund låtsades tro på liberalismen – innan han slutligen hoppade av och blev medlem i Sveriges största socialistparti (alltså SAP).
  • om regeringen Ullsten.
  • s. 312–313.

• En tid innan jubelkören bröt ut på fp-mötena ringde Ola Ullsten till mig och frågade om jag ville ingå ingå i hans blivande regering. Jag svarade oerhört kort: "Nej tack, jag har lämnat partipolitiken."
  De orden fick räcka. Av pedagogiska skäl borde jag väl också ha angett ett minst lika viktigt motiv för att genast avböja förslaget: "Ola, du kan varken 'leda' en regering eller ett parti, än mindre 'styra' ett land. Avgörande för Sverige borde ju ha varit att utse en regering som tar oss ur BÅDA de eländen som håller på att förstöra svensk politik: fördomarna mot kärnkraften respektive hotet från Meidnerfonderna."
  • s. 313.

• Vänner till mig har berättat att folk ibland undrar: Hur är han egentligen, Ahlmark? När jag träffar honom verkar han hylgglig och humoristisk. Men i böcker och artiklar kan han bli väldigt hård och polemisk mot dem som tycker annorlunda.
  De frågar: Hur går det här ihop? Är han oförsonlig eller ej mot sina motståndare? Och hur kan det här förenas med en liberal hållning?
  Vad människor då syftar på är väl främst fyra av mina böcker, som bokförlaget Timbro hade ansvar för från början av 1990-talet och in i det nya seklet. Dessa har gått ut i flera upplagor. Tingsten-antologin Tyranniet begär förtroende, Vänstern och tyranniet, Det öppna såret samt Det är demokratin, dumbom! (2004).
  Tillsammans rymmer de ungefär 1500 sidor.
  Själv ser jag Det öppna såret som den bästa och viktigaste bok jag skrivit. Den säger mer om demokrati/diktatur än något annat som jag sammanfattat och delvis själv forskat fram. Men jag misstänker starkt att just den skriften tyvärr är mindre läst än de övriga. Med siffror, fakta och andra analyser bekräftar den att det politiska mördandet är 1900-talets största och mest omfattande katastrof.
  Utöver de böckerna har vissa kritiker också bekymrat sig över att mina artiklar i först Expressen och senare Dagens Nyheter inte sällan ägnat sig åt liknande ämnen. Varför klankar Ahlmark så envist på vissa personer, inte minst författare inom vänstern. Varför är han så stygg mot dem?
  Några tycks ha trott att svaret på frågan har att göra med det förlag som gav ut de här böckerna. “Per blev rabiat när han kom i lag med Timbro-folket”, lär någon ha påsått.
  En sådan dumbomsgissning är visserligen kreativ i meningen påhittig. Med det är också det enda försvar jag kan hitta för den underliga teorin att jag hade smittats av Timbro och därför blev folkilsken. Ibland har jag utförligt och pedagogiskt försökt förklara att tonfallen måste bli hårdare när man diskuterar folkmord, förtryck och judehat än när man samtalar om inflationen, skatteskalorna och trängselavgiften.
  [...]
  Anta att jag själv hade argumenterat med mycket större kraft och känsla i frågan om de svenska alkoholpriserna, enkammarriksdagen och EU-inträdet än när jag resonerar kring dödandet i Darfur, i Rwanda eller om Förintelsen av Europas judar! I så fall skulle väl misstanke uppstå att jag som människa och medmänniska drabbats av ett ännu allvarligare fel än vad de här memoarerna avslöjat?
  Ty synen på folkmord handlar ytterst om den livsviktiga egenskap som vi omöjligt klarar oss utan: ‘’Att vi inför massmord måste ställa oss på offrens sida’’.
  De som saknar den egenskapen lever med en defekt, vilken liknar det som kan kallas “politiskt medlöperi” eller “brist på politisk empati”. Utan att inse de sambanden lever vi farligt.
  • s. 397–398

Israel

Citat om Israel.

• De svenska Israelvännerna har hela tiden varit långt mer förutseende och känsliga för palestiniernas rättigheter än vad de svenska Israelfienderna varit. Israels fiender har ju kramat om Arafat, under en lång period när han talade för konfrontation och Israels utplåning. Alla vänner till palestiniernas rättigheter borde ha fördömt PLO:s politik innan den ändrades för knappt 10 år sedan. Istället sprang Palme-kvartetten omkring och pussade på Arafat, vilket förlängde palestiniernas lidande. Att nu Göran Persson satt punkt för den epoken och helhjärtat stöder Israels rätt att leva och försvara sig är mycket glädjande. Jag är ju knappast känd för att uppskatta socialdemokraterna, men jag beundrar Persson – dels för kampanjen om Förintelsen, dels för Sveriges omläggning av politiken gentemot Israel.
  • Intervju i tidskriften Menorah, nr. 4 1999, s. 12. Källa

• Israel är ju ett mirakel, och för omedvetet vår tanke till Ben Gurions klassiska uttalande om att den, som inte tror på mirakel inte är någon realist. Aldrig tidigare har det hänt att en nation varit dödshotad i flera krig och hundratals terrorattacker. Ändå har Israel förblivit en vital demokrati med fria val och fri debatt. Dessutom är Israel den enda demokratin i hela området. Alla de tjugo arabiska länderna är ju diktaturer med olika hårdhetsgrad. Därför är det en moralisk och ideologisk skyldighet för fria människor världen över att stödja Israel.
  • Intervju i tidskriften Menorah, nr. 4 1999, s. 12. Källa

• På sätt och vis har tanken på Israel blivit mitt öde, eftersom jag nu i mer än 30 år har funderat varje dag på vad som händer där. Demokratin är kanske det viktigaste för mig. Men lika dramatisk är ju insikten att det folk, som Hitler nästan utplånade, kunde återfå sin nation och förvandla den till ett föredöme för många andra länder.
  • Intervju i tidskriften Menorah, nr. 4 1999, s. 12. Källa

Irak

• Min gissning är att USA inte kommer att låta Irak att återigen vilseleda Blix och de inspektörer som han leder. Oavsett hur krisen utvecklas så har FN försummat sina skyldigheter när man valde en mes ["wimp"] att leda de inspektörer som förväntas stå emot odjuret i Bagdad.
  • Per Ahlmark i kolumn i Washington Times, 1 november 2002. Källa

• Dessa tre skäl – att tiden rinner ut för att kontrollera Iraks farligaste vapen, att regimen med säkerhet har gömt dem effektivt och systematiskt ljuger om det samt att chefen för inspektörerna knappast förstår de fasor som Saddam kan utlösa – leder till en bister slutsats. Irak kommer gång på gång att bryta mot den nya resolutionen från FN:s säkerhetsråd. Krig tycks ofrånkomligt och inleds troligen inom tio veckor.
  • Per Ahlmark i kolumn i Dagens Nyheter, 23 november 2002.

[1]

• Framför allt kommer Amerikas armé att leta fram de hittills dolda, väldiga kvantiteterna av vapen för massförstörelse, inklusive Saddams projekt för atombomber.
  • Per Ahlmark i kolumn i Dagens Nyheter, "Det här är nog Iraks framtid", 25 januari 2003.

[2]