Hoppa till innehållet

Stina Oscarson

Från Wikiquote
Citat relaterade till Stina Oscarson.
Stina Oscarson 2015

Stina Oscarson, född 17 oktober 1975, är en svensk teaterregissör, dramatiker, författare, samhällsdebattör och tidigare teaterchef.

Citat[redigera]

  • Jag var på ett samtal efter en föreställning på Dramaten och så inleder moderatorn med att säga 'Och vi som är här ikväll och är dom goda humanisterna...' Jag bara gick därifrån. Jag kan inte vara i ett sånt rum, där det är en sån självklarhet att vi som är här är dom goda humanisterna.
  • Om offentligt finansierad konst:
    Helt plötsligt så inser jag att nu har vi väldigt många små fria grupper som helt plötsligt tvingas lägga ner bara för att vi byter politiskt styre. Är det frihet? Nu när de kanske skulle behövas som bäst, dom här som kritiserar makten. Och helt plötsligt så inser jag konsekvenserna av att vi har definiserat konstnärlig frihet som likhetstecken med en offentlig finansiering. Att det blir extremt sårbart.
  • Det som har skett i världen efter 11 september [2001] är ju successiva inskränkningar av alla dom liberala friheterna som ligger till grund för demokratin.
    • "Den tvingande solidariteten – med Stina Oscarson" (vid 3m35s), Bildningskomplexet, 30 januari 2022.
  • Om Sverige:
    Vi har institutionaliserat solidariteten. Vi betalar pengar via skatten för att ett system ska sköta det som är det mellanmänskliga.
    • "Den tvingande solidariteten – med Stina Oscarson" (vid 10m11s), Bildningskomplexet, 30 januari 2022.
  • Om begreppet "tvingande solidaritet":
    För mig är det ett väldigt farligt begrepp. Jag tror inte att solidaritet kan tvingas fram. Jag tror att det urholkar begreppets värde. Jag tror att det finns värden som inte har något värde om dom inte växer innifrån. Jag tror inte att man kan bomba ett land till fred eller demokrati. Och för mig är det samma sak. Jag tror inte det. Jag tror aldrig att det blir hållbart. Jag tror inte att EU:s nya migrationspolitik kommer att bli hållbar på grund av tvingande solidaritet.
    • "Den tvingande solidariteten – med Stina Oscarson" (vid 16m59s), Bildningskomplexet, 30 januari 2022.
  • [Jag tror] att det finns fler alternativ att bygga länder än Sverige och USA. Jag är övertygad om det.
    • "Den tvingande solidariteten – med Stina Oscarson" (vid 17m42s), Bildningskomplexet, 30 januari 2022.
  • Om civilsamhället i Sverige:
    Idag har vi ett kulturliv och ett civilsamhälle och även en kyrka som i princip är helt finansierade av staten. Det jag förut, för 10 år sedan, skulle ha sagt att det är en tillgång, börjar jag se som att det är en enorm sårbarhet. För att i en demokrati kan den politiska ledningen komma att växla väldigt snabbt. Helt plötsligt kan ett annat politiskt parti komma och sätta upp 70 nya kriterier för vilka organisationer som ska få bidrag.
    • "Den tvingande solidariteten – med Stina Oscarson" (vid 19m37s), Bildningskomplexet, 30 januari 2022.
  • Om demonstrationer:
    Jag får panik när man börjar ropa slagord i grupp. Jag kan inte!
    • "Den tvingande solidariteten – med Stina Oscarson" (vid 37m30s), Bildningskomplexet, 30 januari 2022.
  • Efter att den alternativa kulturutredningen fått genomslag i regeringens proposition:
    Jag var inbokad på en debatt [i en morgonsoffa] på TV med Lena Adelsohn [Liljeroth] [...] och så ringer dom [från programmet] och ska förprata med mig [och frågar] "Vad är din åsikt, då?" och [jag säger] "Det är en lysande proposition. Det här är en seger för demokratin." Då ställde dom in debatten. [...] Men det som kanske var ännu hårdare, för det där säger ju ganska mycket om media, det var att väldigt få av mina kollegor inom kulturvänstern kunde acceptera att det var en bra proposition [...] för att den var framlagd av en borgerlig regering. Och där någonstans började jag ifrågasätta "Vad är det jag håller på med?" Det viktiga är ju frågorna, det är ju inte vem som har lagt fram dom.
  • Om att Sverigedemokraternas kulturpolitik:
    Ska man hårdra det så gör dom ju lite samma sak som Socialdemokraterna och vänstern har gjort, fast åt andra hållet. Man har använt kulturen för sina syften. Och på något sätt så är inte det så konstigt. För så länge vi har en väldigt stor del av kulturen [som] är offentligt finansierad då kommer politiken att lägga sig i. Och det här tror jag är den första missuppfattningen när det gäller kulturpolitik: Man tänker att den offenliga finansieringen är grunden för frihet. Nej! Så länge man har en offentlig finansiering får man nästan finna sig i att då kommer du att få direktiv från politiken. Den kommer att styra. Hur mycket vi än pratar om armlängds avstånd så finns det alltid regleringsbrev som pekar åt vissa håll vissa värderingar, värden som ska främjas. Det kan handla om jämställdhet eller mångfald eller det kan handla om att lyfta det svenska kulturarvet. Man kan tycka att det ena är gott och det andra är ont, men det är i grunden samma princip. Och här tycker jag att man måste diskutera principer [och] se att det SD försöker göra nu med både kulturen och med folkbildningen, det har Sossarna gjort. Och sen kan man tycka att det är bra eller dåligt, men det är ett faktum.
  • Om folkbildning i Sverige:
    Från början, när folket i Sverige började bilda sig, så var det ju helt utanför statliga intressen. [...] Det här var en väldigt stark kraft i Sverige. Så stark att man från politiskt håll sen började tänka att "Aha! Det här är en viktig del av demokratin." och så började man ge det pengar. Helt plötsligt har man inlemmat den där fria kraften i systmet och missar lite att det var friheten som gjorde att den var bra för demokratin. Sen har det, steg för steg, byggts på direktiv [och] kriterier [för hur du] ska få dom här pengarna. Och nu är vi uppe i över 70 olika kriterier som du ska uppfylla för att ens få bidrag. [...] [Då är det klart] att alla studieförbund börjar anpassa sig för att göra det. [...] Det har ju blivit en massa [institutioner som] värnar mer om att själva studieförbundet ska vara kvar [...] och få dom här pengarna. [...] Alla sånna här system riskerar att korrumperas. [...] Sånna hårresande granskningar som Riksrevisionen har gjort.
  • Om ABF stockholm:
    Du får inte [...] bjuda in en Sverigedemokrat till en debatt på scenen. Det var ju en av anledningarna till att jag sen slutade där. [...] Jag tyckte att det var ett hån [mot] arbetarrörelsens ide om bildning. Om jag inte tror att jag kan ta en debatt. Och hur ställer man sig nu till den principen när vi har en regering som är helt beroende av SD:s stöd? [...] En helt fri organisation får rätt att bjuda in vilka man vill, men [får] du offentliga medel så blir det ett problem om man behandlar varandra så, för det kommer att slå tillbaka.
  • Det man har gjort från politiskt håll, och från stor del av samhällets håll, är ju att man har normaliserat SD:s politik, men man har behandlat människorna som att dom är inte värda att ta i med tång. Jag anser ju att man ska göra precis tvärtom: Vi ska normalisera människorna, men inte politiken. Om man säger att "Vi ska inte ens prata med SD" och samtidigt så tar man hela deras flyktingpolitik, inför samma restriktiva politik, man tar hela brott och straff-retoriken, hårdare tag i allt, men man fortsätter att inte prata med dom. Det är så ohederligt och så antiintellektuellt.
  • Visst, vi har en slags cancelkultur som är väldigt stark i Sverige. Rent faktiskt så är det ju fortfarande tillåtet att vara kritiskt mot NATO, det är tillåtet att vara vaccinmotståndare eller det är tillåtet att vara kritisk mot metoo, men du kan bli totalt canclad från vissa sammanhang, vilket gör att väldigt många väljer att inte prata. Men där faller ju ansvaret tillbaka på mig själv. Yttrandefriheten kräver ju både att vi faktiskt tar ställning även när det kostar, men också att vi fakiskt håller tyst när det inte är värt det.
  • Det här tycker jag är en ganska otäck tendens i Sverige: Vi kan bara prata om en fråga i taget, och det finns bara en åsikt som är giltig åt gången. Och det här har hårdnat dom sista åren: [metoo, corona, NATO, flyktingfrågan]. Alltså, man konsumerar frågor. Och det går så snabbt. Pendeln slår. [...] [För NATO och flyktingfrågan], över en natt så vände politiken och det andra fanns inte, och man låtsas som att det aldrig har funnits.