Tino Sanandaji

Från Wikiquote
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Tino Sanandaji är en svensk nationalekonom utbildad på Chicagouniversitetet.

Det är historielöst att jubla över att Sverige ligger på 17:e plats i medellivslängd då man tidigare låg etta. Kampanjen om Sverigebilden innehåller sällan någon värme eller genuin kärlek till Sverige, utan utstrålar snarare en nervositet - kanske då många undermedvetet förstår att de ägnar sig åt att förtränga. Hejaklacken blir sällan entusiasmerande utan piskar snarare upp en ångestfylld hysteri. Det är lika onaturligt som om fotbollssupportrar i Italien och Argentina jagade upp sig i en glädjeyra av att rankas på 17:e plats bland världens främsta fotbollsnationer och tacksamma över de fortfarande ligger före Färöarna.
Ur Tio tusen miljarder: Skuldkalaset och den förträngda baksmällan (2018), kapitel 2
Samhällsvetare saknar i dag vetenskapliga verktyg för att förutspå kriser, och är bara något bättre än en schimpans som kastar pil på att spå börsens utveckling och makroekonomiska svängningar. Ekonomer bör därför vara ödmjuka beträffande hur lite vi förstår om bubblor och ekonomiska svängningar. Orsaken är i grunden att ekonomin är ett extremt komplext system och resultatet av miljarder individers förväntningar, beslut och interaktioner.
Ur Tio tusen miljarder: Skuldkalaset och den förträngda baksmällan (2018), kapitel 4
En styrelseledamot i en fackförening kan inte plötsligen ge sitt barn en utdelning på två miljoner ur förbundets kassa utan att det väcker uppmärksamhet. Det är däremot lättare att ge sitt barn ett förstahandskontrakt på en lägenhet som fackföreningen disponerar, motsvarande ett indirekt värde av två miljoner. Detta indirekta värde syns inte på pappret men motsvaras av skillnaden mellan vad lägenheten egentligen är värd och den låga hyran på förstahandskontraktet. Paradoxalt nog gynnas därför makthavare som styr disponering av lägenheter mer desto större obalansen är mellan marknadshyran och den reglerade hyran. Privilegiet att ge tillträdde ökar av artificiell brist. Detta fenomen har även observerats i andra sammanhang. I många utvecklingsländer finns prisrestriktioner på valutan, som gör att bara ett fåtal har rätt att växla till sig till dollar mot den inhemska valutan - dock till ett kraftigt nedsatt dollarpris. Genom att kontrollera denna rättighet, styra den till sina släktingar och allierade eller sälja den under bordet kan eliten i dessa länder roffa åt sig miljardbelopp. Även här gäller att värdet att plundra samhället är högre desto mer snedvridning och obalans man skapar i valutakurserna. Det har inget värde att erbjuda någon rätten att köpa dollar till det marknadspris som växlingskontoren redan erbjuder, medan det skulle vara värt enormt mycket att få privilegiet att köpa dollar till halva marknadspriset.
Ur Tio tusen miljarder: Skuldkalaset och den förträngda baksmällan (2018), kapitel 8