Jan Myrdal

Jan Myrdal talar på en demonstration mot Vietnamkriget på Medborgarplatsen i Stockholm i mars 1966.

Jan Myrdal (född 19 juli 1927 - 30 oktober 2020) var en svensk författare och skribent.

Röd stjärna över Indien

Röd stjärna över Indien : reflektioner när jordens fördömda reser sig, Stockholm : Leopard förlag, 2011, ISBN 978-91-7343-333-4.

• Det pågår ett inbördeskrig i Indien. Ett krig som har utvecklats ur det väpnade bondeupproret i Naxalbari 1967.
  • Röd stjärna över Indien, sid. 13.

• Jag närmar mig nu åttiofyra år. En morgon i djungeln i Dandakaranya när jag låg vaken i min sovsäck insåg jag att jag om trettio år till skulle vara sedan länge död. Eftersom det är osannolikt att jag ens om tio år kommer att vara vid liv och arbeta kommer jag aldrig att få veta hur dagens strider till sist kommer att utfalla.
  När jag ser tillbaka på de senaste åttio årens folkliga strider, förhoppningar och fasor känner jag mig som det gamla trollet i sagan:
  - Sju ekskogar jag jag sett växa upp och ruttna ned men ännu ingen befrielse.
  • Röd stjärna över Indien, sid. 37.

• - Det socialdemokratiska klassamarbetet, "The Middle Way" som det kallades på trettiotalet, bröt samman under 1900-talets sista decennier. "Välfärdsstaten" nedmonterades. I Sverige som på andra håll i de imperialistiska staterna tog "labour" - och "vänster"-politiker ansvar för detta. Vilket inte är förvånande eftersom de inte längre är massbaserade och massfinansierade organisationer utan istället finansieras av - och följaktligen är delar av - den borgerliga statsstrukturen.
  - Naturligtvis kämpar folket. Klassuppdelningen i samhället blir alltmer smärtsamt skarp. Objektivt skärps klasskampen. Man kan läsa om dessa strider varje dag från Förenta staterna och Sverige såväl som från Frankrike och Tyskland. Men det är mestadels en blind eller spontan kamp utan organisation, medvetenhet eller ledning. Det är inte konstigt. I Förenta staterna krossades arbetarklassens organisationer efter andra världskriget och McCarthyperioden. I alla våra länder har fackföreningarna och de officiella "vänster"-partierna urvattnats. Situationen är mycket allvarlig.
  • Jan Myrdal diskuterar situationen i Europa med soldater i Gerillaarmén för folkets befrielse, Röd stjärna över Indien, sid. 65.

Indien väntar

Indien väntar, Stockholm : PAN/Norstedt, 1980, ISBN 91-1-801582-4.

• För mig har dessa resor i Indien naturligtvis inneburit en omvärdering av värdena. På annat sätt kan jag heller inte skildra dem. Att skildra Indien och resor i Indien som en serie impressioner och stämningar och upplevelser är att babbla.
  Det kan inte hjälpas att den som haft förmånen att leva i indisk radikal intellektuell miljö några år präglas för livet - liksom den som vunnit inträde i den höga skolan i Paris präglas till normalien.
  Men detta de intellektuellas Indien är ett grymt land. Trots allt är det med de befriande samtalen i Indien som med den grekiska demokratien. Det går tio slavar på var fri man. Det indiska lidandet är inte något abstrakt. Det är heller inte svaga människors lidande. De sköna samtalen gror på merprodukten. Med rå styrka pressas den ur folk. De kramas till dess de skrumpnar.
  Man kan fråga sig för vem jag har skrivit. Ja, den som inte vill läsa sådant som kräver lite eftertanke och som inte är beredd att erkänna grymhetens verklighet och som anser att det är löjligt och puritanskt och maoistiskt med påståenden sådana som att också detta svenska folkhem till stor del byggts upp av till välfärd materialiserad barnasvett, fattigbönders blodhosta och med våldtäkt straffade kvinnors skrik i Indien ... den bör inte läsa denna bok. Den däremot som är beredd att resonera och är beredd att tänka efter, kanske säga emot, i varje fall ta ställning, kan följa med på fyra år av resor och omvärderingar. Jag skriver alltså för läsare.
  • Indien väntar, sid. 8-9

• En kvinna som bär tegel till bygget på andra sidan gatan har lagt ifrån sig sitt barn i grushögen. Det är tunt som sparris. Det ligger helt stilla. Först tror jag det är dött redan. Sedan ser jag att det ännu lever. Det ligger naket och småhuttrar. Det kan bara vara någon månad gammalt. Det är en flicka. Det barnet kommer att vara dött innan jul.
  Plötsligt kommer ilskan över mig. Det är som ett klubbslag mot struphuvudet och jag blir torr i munnen. Tegelbärerskan är livegen. Hon har hämtats från sin by i Rajastan av en contractor. Dehlis nya förorter är murade med barnablod.
  När jag kom till Indien 1958 var frågorna mig alla rätt tydliga. Jag kände grunddragen i underkontinentens historia. Jag hade ju haft en bengalisk svärfar också, Kali Ghosh. För hans skull deporterades jag från Storbritannien som undesirable alien. Men även om jag då 1958 kunnat tala rätt ordentligt om indisk konst och indisk kultur och indisk politik hade jag aldrig upplevat vreden på allvar. Den som skakat mig dessa år i Indien. Den märkliga maktlösa vrede som kväljer mig och som susar i öronen och är en skakning inuti kroppen när jag sitter här vid skrivmaskinen och ser barnet ligga och bli lik i gruset.
  • Indien väntar, sid 23.

• Funderar på diskussionerna med Kali sommaren 1950. Vi bodde i Kaffatorp då, i södra Sverige. Vi talade Indien. Jag skulle ju resa på hösten. Fast sedan fick jag inte ihop pengar den gången. Vi åt surströmming och det påminde honom om Bengalen. Vi promenerade i bokskogarna och hela tiden talade vi bara om Indien.
  Han hade arbetat illegalt i Bengalen mot slutet av tjugotalet - han vägrade säga om i Jugantar eller i Anushilan - men han hade varit en bengalinationalist, en terrorist. Skrivit i den dåtida Swahinata och fängslats i de stora svepen efter anfallet på arsenalen i Chittagong 1930. Så småningom hade han fått möjligheten att deporteras från Indien till England och han hade inte varit hemma på tjugo år. Han diskuterade terrorismen med mig. Han hade lämnat den. Han var marxist numera sedan länge. Men han menade att man måste kunna se terrorismen historiskt. Och han var inte helt överens med de kommunistiska åsikterna om terrorismen. Han hade ju själv arbetat som terrorist. Det var terroristerna som återgett det indiska folket sitt självmedvetande. Det betydde något att folk hade fått se herrarna fly som skrämda råttor.
  • Indien väntar, sid. 26.

• Från detta ögonblick och framåt är Sydasiens historia historien om hur punjaberna, bengalerna, alla de hundratals miljonerna i detta imperium reser sig. Under tjugotalet och trettiotalet visade folken i britternas Indien att de var människor och inte råttor. De gjorde uppror mot förtrycket.
  Det är därför av intresse att fråga sig hur författarna och konstnärerna i Storbritannien beskrev denna historiska kamp för mänsklighet mot slaveri.
  Svaret är mycket enkelt.
  De beskrev den inte.
  De såg den inte.
  Såvitt jag vet beskrev ingen litteratör - inklusive de litteratörer som kallade sig vänster - denna kamp med en anti-imperialistisk syn. Det finns inga asiatiska män och kvinnor i denna engelska litteratur. Det finns bara servila tjänare, infödda tjänstemän, förvästrade orientaliska gentlemän, loja ungmör att använda till liggande lexikon, intriganta halvblod, opålitliga hinduer, dumma stora muslimer och ärliga - men blodtörstiga och trofasta - män från nordvästgränsen. Den engelska litterära bilden av Sydasien har utvecklats som schablon i imperiets klubbar - de som var enbart för européer.
  /.../
  Engelska intellektuella och europeiska intellektuella i allmänhet tycker inte om att höra sådant. När jag påpekade detta sammanhang på PEN-mötet i Stockholm 1973 snörpte de fina engelska liberalerna på mun. Jag var plump och tölpaktig. De var fina. De var litterära. De talade om andens frihet. Och med sig hade de fria andar från världens alla hörn. Efteråt kom de upprörda till mig ... Brigadgeneral Dyer var alls ingen fähund. Han var en fin man. När jag svarade att det var generalguvernör Hans Frank också och Frank var vad jag vet betydligt mer bildad än Dyer och ändå hängdes han i Nürnberg då rös alla dessa andens stipendiefarare och konferenslitteratörer i föreningen fria ordet. Sedan ropade den revolutionäre Enzensberger:
  - Låt oss gå ut i gröngräset och tala poesi!
  Den fega flykten in i litteraturen.
  • Indien väntar, sid. 358-359.

Revolutionen går vidare

Revolutionen går vidare, Stockholm : PAN/Norstedt, 1970, ISSN 9901043042.

• Det som gör att Mao Tsetung är så betydelsefull att han kan betraktas som den tredje efter Marx och Lenin är att han ställde och löste problem med hur folket efter revolutionen kan säkra revolutionen.

• Det som håller ihop Kina är diskussionen om Mao Tsetungs tänkande. Det är därför helt riktigt att säga att åkrarna ger mer skörd därför att människornas tänkande förändrats.

• [i byn Liu Ling har kulturrevolutionen lett till] att massorna återtagit den makt som apparaterna hade börjat lirka ur deras händer. Administrationen hade förenklats. Investeringarna höjts. Inkomstfördelningen ändrats. Tryggheten hade blivit större. Sjukkassereformen hade genomförts. Produktionen hade ökat och med dess ökning hade folkets standard ökat.

• Alla Kinas hundratals miljoner är i rörelse, diskuterar medvetet landets framtid, fattar själva besluten, övervakar de ledande, formar under fortlöpande allmän kritik och diskussion sin utveckling. Ur detta växer en oerhörd kraft.

Den albanska utmaningen 1968–1986

Jan Myrdal i slagsmål med polis, december 1967.

Den albanska utmaningen 1968–1986, Stockholm : Norstedt, 1987, ISBN 9118731716.

• Albanien...har förblivit en utmaning. Inte för de vänsterns ideologer som flockvis traskar än hit och än dit. Nej, det är för sådana som gråsossar i Metall, föreningsbönder, centerungdomar ute i stödområdena och skiftesarbetande föräldrar i våra förorter som...Albanien representerar en utmaning och en tankeställare om ett möjligt alternativ.

• Albanien skall inte få bli som Italien eller Frankrike eller Sverige där storstäderna växer och landsbygden utarmas...Det är ett förverkligande av vad miljöpartier och gröna kräver. Ren olivolja åt folket! En utveckling som bestäms av mänskliga behov.

• Att krossa hitlerismen var nödvändigt för att folken i Europa skulle befrias. Men de italienska kommunisterna såg blott denna olikhet, de såg inte likheten med 1940 och de såg inte klart Storbritanniens och Förenta staternas klassintresse i kriget och de lämnade ifrån sig sina vapen och de blev ’lagliga’ och för det lider det italienska folket än idag och för det svälter man i Syditalien än idag. I Albanien gick det annorlunda.

Den onödiga samtiden

Den onödiga samtiden, Viborg : Manifest, 2002, ISBN 91-89291-16-6

• Det hade varit razzia på tidningen. Peter Bratt och Jan Guillou och Håkan Isacsson satt i fängelse. En slug åklagare hade i statsnyttans intresse funnit ett sätt att kringgå tryckfrihetsförordningen och sätta grundlagen ur spel. Överheten bär inte sitt svärd förgäves och grundlagar är i alla fall bara trycksvärta på papper. Och papper det är sådant man i vår del av världen torkar ashålet rent med.
  • Ovan nämnda skrift, sid. 168-169.

• Det finns inget historiens slut (innan det slut som troligtvis är solsystemets). Historien fortsätter att välla fram som Jangtsekiangs rullande vågor. Ett delar sig ständigt i två. Av revolutionärer blir nya härskare vilka kastas ur makten av nya revolutionärer. Varje framsteg blir utgångspunkten för nya konflikter. Hur det delar sig och vad de kallar sig kan vi inte veta – dagens klasser försvinner i historiens vågor som alla de tidigare – men motsättningarna växer ständigt upp på nytt och det förblir därför rätt att göra uppror också om tusen år och tiotusen år.
  • Efterordet till 2002 år upplaga, sid. 342-343.

Hizbollah-intervju

Al-Intiqad (Hizbollahs tidning) intervjuar Jan Myrdal, Stockholm : Folket i Bild/Kulturfront, 2006.

• Om vi inte accepterar att låta USA utnyttja våra naturresurser i eget intresse och för egen profit, utan hävdar vår rätt till nationellt oberoende men inte har förberett ett verkligt försvar (som Nordkorea!) som kan avskräcka dem, kommer USA helt säkert försöka lägga beslag på vår malm.
  • Källa: Ovan nämnda skrift, sid. 5.

• Naturligtvis. Om kampen för att återta stulen jordbruksmark i något land i Afrika innebär att tio vita farmare dödas, blir det en stor mänskliga rättigheters-affär i Väst, medan 100000 döda afrikanska barn är ointressant; deras öde är enbart ett normalt inslag.
  • Källa: Ovan nämnda skrift, sid. 6 på intervjuarens fråga Är inte dessa så kallade "mänskliga rättigheter"-frågor väldigt olika, så att vissa människor är enligt Västvärlden mer värda än andra?

• Hizbollah är modigt. Men det är inte den första folkliga rörelsen mot USA-imperialismen. Kom ihåg det heroiska fillipinska väpnade motståndet mot USA-imperialismen efter vad som kallas Spansk-Amerikanska kriget. Kom ihåg den mexikanska revolutionen. Kom ihåg det hjältemodiga Koreakriget mot USA:s angrepp. För att inte nämna de sydasiatiska folkens kamp. Vid vissa tidpunkter under det gågna århundradet har USA tyckts gå segrande fram överallt, men under senare decennier har USA-imperialisterna åtskilliga gånger blivit militärt besegrade av ett folk i vapen!
  • Källa: Ovan nämnda skrift, sid. 10.

• Som många andra i min generation var jag tvungen att som ung man - som pojke skulle man kunna säga - välja sida under andra världskriget. Således hade jag lyckan att bli stämplad som "röd" av den svenska säkerhetspolisen (och av USA:s ambassad) innan jag fyllt arton; det hindrade mig effektivt från att bli en normal lojal och tjänande europeisk intellektuell - även om jag hade önskat det. (Vilket jag inte gjorde!)
  • Källa: Ovan nämnda skrift, sid. 14.

Sovjetunionen

• Under den epok Stalin var den ansvarige politikern i Sovjetunionen var huvudsidan riktig [...] In på 50-talet hade Sovjetunionen ännu varit socialistiskt även om de mörka sidorna blivit alltmer framträdande.
  • Källa: Folket i Bild/Kulturfront nr. 12 1977.

• Det är inte så att de 30-talsintellektuella bara följde partilinjen när de hävdade att de åtalade var skyldiga till högförräderi [...] trots varje partilinje kan jag själv i en genomgång av materialet nu 1983 inte komma till annat än att Radek och andra var skyldiga till högförräderi och att deras motiv var tydliga och begripliga.
  • Om Moskvarättegångarna. Källa: Expressen 12/8 1983.

Kambodja

• Sannerligen detta är tidens tredje ålder! Här skulle Thomas Müntzer och hans bröder i 1500-talets Tyskland känt igen sig. Här har Wat Tyler segrat. Här härskar Jacques Bonhomme. Ty här reste sig jordens fördömda, de fattiga bönderna tog upp kampen mot en härskara fiender, fördrev dem alla och inledde uppbygget av sina drömmars välde av gemenskap, jämlikhet och rättvisa. Allt stämmer in. Till och med satsningen på kollektiven och på de ständiga samråden liksom oviljan att framträda med det egna namnet och jaget.
  • Kampuchea och kriget (1979), artikeln ”När bondekriget segrat”

• Det alla vet är att i Kampuchea genomförde Pol Pot ett folkmord. En miljon eller två miljoner eller tre miljoner avlivades. Det vi vet som arbetar med solidaritetsuppgifter och läst om Kampuchea är att detta är fel. Detta var en blodig revolution. Det genomfördes troligen massakrer i vissa provinser. Men revolutionen i Kampuchea var inte blodigare än befrielsen av Frankrike eller bondekrigen i Tyskland. Sociala revolutioner är blodiga.
  • Avslutande kapitlet i boken Kampuchea. Källa: Axelsson, Per med flera Kampuchea, Stockholm :ordfronts förlag, 1983 s 162

• De utrymdes redan under kriget i de befriade områdena. Det fanns säkerhetsskäl [...] Men det fanns också andra skäl. Det växer inget ris i städerna. Phnom Penh var överfullt av flyktingar. Hungerkatastrofen stod för dörren vid befrielsen 17 april 1975. En miljon skulle svälta ihjäl. Men Phnom Penh utrymdes och massvälten kunde undvikas. Stadsborna grävde och odlade, och på det viset överlevde de flesta. Evakueringen räddade deras liv. Evakueringen var brådstörtad och det brast i planeringen men det var nödvändigt och den räddade liv. Så såg jag det då och så ser jag det nu.
  • Om Röda khmerernas tvångsevakueringar av städerna efter maktövertagandet 1975. Källa: Myrdal, Jan, Kampuchea och kriget : inlägg och polemiker, Skriftställning 11, Stockholm : Oktoberförlaget, 1978, s. 13-14, ISBN 91-7242-163-0.

• Pham Van Dong personligen är brottslig. Han är en man utan heder. Han är en man utan moral. Ty hans brott är oförlåtligt. Om jag vore kristen eller buddhist skulle jag med visshet se fram mot att han brann i helvetets eld; att han stektes i flott i evigheters evighet. Att hans ögon i årtusenden hackades av gamar...
  • Om Vietnams premiärminister Pham Van Dong, efter Vietnams invasion av Kambodja. Källa: Kampuchea hösten 1979, Stockholm : PAN/Norstedt, 1979, ISBN 9117917417.

• ... jag är övertygad om att om Demokratiska Kampuchea kunnat fortsätta och fullfölja Pol Pots planer på att bygga landet med egen kraft – alltså utan internationella lånehajar och utan så kallad hjälp (alltså utan även Sidabidrag från Sverige) och medhäftade västerländska hjälparbetare, FN-representanter, sexturister och all annan otäck samhällskrapyl, då hade khmererna varit i ett betydligt lyckligare läge i dag.
  • Källa: Aftonbladet 28/3 2006.

Övriga citat

Ett steg till gubbjävel och jag slår in skallen på dig! sa Jan till sin far.

• Erik XIV var en vekling, Johan III var en dolsk fyfan och en bondeplågare. Gustav II Adolf dog med åren tämligen fet, ett politiskt hjon i kamp för Frankrike mot Tysklands nödvändiga enhet. Ett livsverk som inte varit Europa till större glädje. Kristina var ett odugligt våp. Karl XII en stövelbärande underlöjtnant och stridis som man var tvungen att skjuta ihjäl för rikets skull vad än Marx sagt till hans försvar. Adolf Fredrik var en namnstämpel. Gustav III en fjant. Nå, några av dem gick an. Karl IX rensande upp bland adeln och nackade riksråd och Karl XI genomförde reduktionen.
  /.../Men någon riktig kung fanns inte bland alla dessa. Riktig kung var bara Gustav Vasa.
  • Expressen 19/7 1987. Här citerat ur Medvetandet gör oss ansvariga, sid 225-26.

• För snart tjugo år sedan började olika svenska författare och akademiker resa ut i världen och upptäcka att den var rund. De kom tillbaka och meddelade att Tredje världen fanns. Den var utsugen och fattig. Imperialismen innebar ständigt ökad utsugning och ständigt djupare fattigdom.
  /.../
  Många bland de svenska författare som för snart tjugo år sedan fick sig sitt namn och gjorde sig sina upplagor på upptäckten att jorden är rund har nu övergått till andra intressen. Några kikar sig i byxlinningen och undrar om de ännu kan få stånd. Andra letar kantareller och menar att det krävs mod att ta kamp för små nära ting. En del sysslar med inre frigörelse och New Age och en annan del har blivit fårfarmare och kvitterar ut subsidier.
  Men imperialismen består.
  • Folket i Bild/Kulturfront nr 17/1981. Här citerat ut Dussinet fullt, sid. 304-305.

• När Nasser och officersjuntorna tar makten är det småborgerskapet som tar makten. Det är ingen socialistisk revolution. Det är en nationell befrielse och en borgerlig revolution.
  Jag vill spy när jag läser anständiga svenska demokrater som sitter i folkhem och trygghet och talar om nasserism. Dom vet inte vad dom talar om. Vet inte vad dom talar om. Vet dom vad dom talar om är dom fähundar.
  Att få bort något av det förtryck och den utsugning som råder här är stort nog. Att dessutom för första gången på tusen år ge folket en gnutta hopp om att livet ska bli drägligt, det är ett storverk.
  Men man blir inte kvitt korruptionen på en dag och man får inte fram kompetent folk på en natt. Jag är därför fullt beredd att träffa "besvikna" f. d. nasservänner i svensk press. Den gamla invanda orätten (mot andra) är så mycket lättare att bära än den förbättring som dock inte på en gång installerar ett jordiskt paradis. Besvikelsen är den feges ursäkt för att förråda.
  • Kakan som liket bakat - Jan Myrdal i Clarté nr 3/1958 två år efter att Fria Officerarna tagit makten i Egypten och kastat ut dom brittiska soldaterna. Citerat ur Skriftställning nr 1, sid. 13.

• Om Mao Zedong skulle frigöra sig från balsameringen där han nu ligger som vördad rikskonserv mitt på torget och sedan klättra upp ur sin kista md kropp och sinnen levande så som han var när han gick ut ur grottan i norra Shaanxi eller framträdde senare under åren i Beijing och nu klev ur graven ut i solljuset och såg på framfarten då skulle han först skratta så tårarna stod honom i ögonen och han tvangs sätta sig på trappen till graven sin för att vila efter de tio åren.
  - Knulla mormor! skulle han säga och slå sig på låren. Knulla mormor vad de är sig lika!
  Ty det var som om han skrivit dem för tjugo år sedan och detta deras uppträde längs den kapitalistiska vägen hade han ju berättat om redan i förväg. Han hade gjort analysen. Så som klassförhållandena utvecklades inom det regerande kinesiska kommunistpartiet var denna utveckling trolig. Allt talade för att högerkrafterna - de som ville vika av och köra den kapitalistiska vägen skulle ta över staten efter hans död.
  • Aftonbladet 9/9 1986. Citerat ur Skriftställning nr 14, sid. 72.

• Ett steg till gubbjävel och jag slår in skallen på dig!
  • 17-årige Jan till sin far, Gunnar Myrdal, då den senare jagat sonen för att ha stulit dennes kondomer. Källa: Den trettonde, sid. 186.

• När imperialismen nu på nytt söker få makt över folken är det den nödvändigt att låta genomföra angrepp inom folkens egen kultur och religion för att förlama motståndet. Imamens dom över Rushdie var alltså en åtgärd också för att stäcka det vidare undergrävande kulturella arbetet. Det möjliggjorde därtill för de fattiga och förtrampade muslimska invandrarmassorna i Europa att ta medveten ideologisk strid för sitt människovärde.
  • Om Ayatollah Khomeinis fatwa mot Salman Rushdie. Källa: Svenska Dagbladet, 22 februari 1990.

• Jag har respekt för den islamiska revolutionen i Iran. Det beror både på att jag varit en del i Iran under schahens decennier och på att den islamiska revolutionen i vår tid, när de av Kreml undergrävda kommunistiska masspartierna gått i upplösning, för folken i stora delar av världen faktiskt representerar den enda politiskt organiserade förhoppningen om ett människovärdigt liv.
  • Källa: Dagens Nyheter, 8/12 1992.

• Frågan kan inte ställas om det var moraliskt eller omoraliskt att spilla blod på Himmelska fridens torg sommaren 1989 utan om det var nödvändigt eller ej för att förhindra ett Bosnien i milliardomfång och ett möjligt Stillahavskrig. Var det, som jag nu anser, nödvändigt då var det rätt och moraliskt. Var det inte nödvändigt, då var det fel och brottsligt.
  • Om massakern på Himmelska fridens torg 1989. Källa: Aftonbladet Kultur 22/6 1997.

• Talibanerna upprättade, faktiskt, den för folket bästa regering Afghanistan haft under de senaste decennierna.
  • Om Talibanerna. Källa: Aftonbladet 13/12 2001.

• Till skillnad från Washingtons allierade och lydstater i området är dess regering folkvald och kvinnorna utgör majoritet av de universitetsutbildade.
  • Om Islamiska republiken Iran. Källa: Aftonbladet 11/5 2006.

Andra om JM

• Många avskyr Jan Myrdals åsikter. Andra hans sätt att formulera dem. För somliga framstår han som en förutsägbar och tröttsam motvalls käring. Eller som den stökiga ungen på daghemmet som välter klossarna för de skötsamma barnen och får all uppmärksamhet. Att Myrdal blir glad av gräl är ett faktum, både de väldiga och principiella och de privata och bagatellartade. Som bäst är han när han möter kvalificerat motstånd, något som sällan inträffar. Det är synd att han inte föddes som tvilling så han hade haft någon att käfta med.
  • Carsten Palmaer i Ett omisskännligt tonfall av lust (Jan Myrdal 80 år), kapitlet Skrivandet och läsningen som köttslig njutning, sid. 198. [1]

• Jag känner inte Myrdal och även om jag har läst allt han har skrivit och även om jag retat mig till vansinne på en del hos honom så är han ju en jävel på Kina till exempel.
  • Cornelis Vreeswijk om JM, intervjuad av Jan Guillou i boken Artister. Citat från Jan Myrdalsällskapets hemsida [2].